Under veckan har sociala medier förfasat sig över att Hästen kränger en säng för fyra miljoner kronor med den mäktiga copyn: ”GRÄNSLÖS LYX. TILL OÄNDLIGHETEN OCH VIDARE.” Som om science fiction krockat med oljans förgyllda Dubai. Sängen är… rutig. Mohair och hästhår. Tillverkad av det ”fåtal personer i världen som har kunskaperna som krävs för att skapa den här typen av mästerverk”. Fyra miljoner. Drake, artisten, har köpt en. Den står i hans palats i Toronto. Men svenska marknaden är tydligen glödhet också, säger en källa till Dagens ETC. Kanske inte så att det säljs partier med modellen Grand Vividus, men segmentet runt 500 000 kronor säljer nästan sig själva.
Vem betalar en halv miljon för en säng?
Vem betalar för att köpa en skärsgårdsö där man kan skjuta prick på halvtama mullfonfår?
Alla sådana frågor – och all sådan journalistik – leder till sist fram till en annan fråga:
Vem har skapat förutsättningarna?
Sverige har ju uppenbart en sorts svällande rikedom som uppenbart inte vet vad den ska göra av sig själv.
Dagens ETC granskar sedan starten olika aspekter av svenskars förmögenhet. Hur den koncentreras (tre familjer äger mer än fyra miljoner svenskar). Var den finns, alltså geografiskt (Gyllene triangeln). Vem som tjänar mest (och som har tredubblat sina löner på tio år). Hur den transporterar sig (den älskar privatjet). Hur den höjer sig över lagar och regler (helikopterplatta på allmän mark, varför inte).
Och, viktigt, viktigast, vad olika politiska beslut får för konsekvenser för det som till sist handlar om jämlikhet eller, snarare, om dess raka motsats.
Vår reporter Adam Daver har för detta nummer av tidningen undersökt hur marknaden för lyxmärken utvecklas i Sverige. Det är ju trots allt inflation. Lågkonjunkturen sveper in som Mårran, miljoner hushåll hukar sig under dyrtidens prövningar. Men inte alla hushåll.
En klockhandlare förklarar läget för Dagens ETC:
”Mellansegmentet har inte varit lika starkt den senaste tiden. Men riktiga high-end-klockor för 250 000 kronor plus, de går fortsatt bra.”
Faktum är att importen av dyra klockor från Schweiz mer än tredubblades förra året.
”Den här typen av klockor köps med överskottskapital, och det är ett fruktansvärt trevligt sätt att spendera sitt överskott på. Mycket trevligare än att ha ett depåkonto med lite siffror på”, säger handlaren på Biblioteksgatan, ett flådigt shoppingstråk i centrala Stockholm.
I sitt sortiment har han modeller som kostar miljoner.
”Men jag vet inte om våra kunder ser det primärt som en investeringsgrej. Jag pratar hellre om de mjuka värdena. Det är ett otroligt hantverk och fin uppfinningsrikedom i de här klockorna.”
Vem har tillåtit allt detta överskottskapital att bilda till synes ändlösa högar?
Själv försökte jag häromveckan gå på visning i kvarteret Sidensvansen i vansinnigt fina och påtagligt burgna Lärkstaden. Fyra miljoner kronor. För en privat garageplats på 29 kvadratmeter. Men jag kom för sent. Objektet togs ner före visning. Det senaste jag såg var att priset hoppat upp till 4,3 miljoner. Jag fick i alla fall träffa pudeln Anastasia vars ägare undrade vad jag egentligen hade där att göra. Gated community utan att vara gated community.
Vem har gjort allt detta möjligt?
Samtidigt som stora delar av befolkningen står med mössan i handen och väntar på att det där elstödet ska trilla in.
”Vi får tyvärr tacka nej till att medverka”, säger mäklaren till Dagens ETC.
Synd, för senast han intervjuades blev det väldigt intressant. Då berättade han hur han tagit in en Steinway för att lyckas med en visning:
”Flygeln var självspelande så vi hade musik hela kvällen.”
Fruktansvärt trevligt!
Vem tycker egentligen att det här är rimligt?
Vi vet ju, egentligen. Trenderna är så tydligs att svaren blir minst lika tydliga. De fördelande ideologiernas reträtt, den totala avregleringen av finansmarknaden, Sverige som ett skatteparadis, en börs som aldrig behövt lämna politikens hjärt-och-lungmaskin, nollräntan som tidernas ryssfemma för dynastierna som kan låta förmögenhet multiplicera sig själv.
När jag intervjuade ekonomijournalisten Andreas Cervenka om hans bok ”Girig-Sverige” formulerade han ett snärtigt svar på hur vi egentligen hamnat här:
”Om man haft ett möte mitt på 90-talet med några gubbar som rökte cigarr och rullade cognacskupor och planerade hur de skulle göra Sverige mer ojämlikt, så skulle de inte ha kunnat lyckas bättre än vad vi sett i verkligheten.”
Och:
”Jag får ofta frågan: ’Jaha, folk blir rikare och rikare – så vad är problemet?’ Det här att vi inte ens ifrågasätter förmögenhetsklyftor. ’Jag vill ju också bli rik!’ Sverige har genomgått en svår personlighetsförändring. Någon som inte träffat oss på 25 år skulle inte känna igen oss. Vad har hänt med Sverige som hade empati och månade om svaga?”
Som sagt, rika människor är tråkiga.
Det är provocerande men själsligt armod med en Patek Philippe för 1 932 300 kronor – tips, finns på Biblioteksgatan, skynda fynda – eller att förvandla skärgården till banala jaktäventyr eller att rulla in sin Range Rover i ett vitkalkat hålrum som ligger ungefär 200 meter från närmaste t-banestation.
Nästa gång någon hävdar att rikedom alltid sipprar nedåt kan du ju fråga exakt vad du har att vinna på att någon vaskar skummet från sitt ISK-konto och köper ett armbandsur som tillverkats i Schweiz? Ska du jubla över momsen?
”Det journalistiska fotarbetet är det inget fel på – med drönare i luften och skogsstövlar på marken visar Eigil Söderin, Christoffer Röstlund Jonsson och Emanuel Hendal hur jorden vi ärvde bit för bit äts upp av alltmer obscena summor pengar. I förlängningen är det en nödvändig del i berättelsen om den nya skamlöshetens tid”, skriver Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i en generös artikel om vår senaste granskning, den om miljardärens mufflonfår och misstänkta miljöbrott.
Jag tycker att han rätt.
Jag vill nog påstå att Dagens ETC:s granskningar av rikedomens utslag i konsumtion och livsstil är väsentliga för att fler ska få se konturerna av en hisnande omläggning av vårt samhälle. För att fler ska börja ställa frågorna. Och då är de rika ridån man måste vika undan. Där bakom finns något annat.
För mig har det alltid varit politiken.
