Där är vi i Sverige idag när Centerpartiet går Svenskt Näringslivs ärende i sin kamp för att förvandla oss från ”matade fågelungar till ivriga bävrar”, för att använda gamla partiledaren Maud Olofssons ord. Ingen ska vara tillräckligt trygg för att ställa krav. Alla ska stå ivrigt uppradade, redo att hugga i. För bortom hörnet lurar hela tiden Stadsmissionens matkö.

Hade Maud Olofsson hållit det där talet idag hade hon kunnat använda en annan liknelse. Istället för ”ivriga bävrar” hade”snabbcyklande Foodora-bud” fungerat bra för att måla upp bilden av vad det är hon och partiet eftersträvar. Ett Sverige där vi alla cyklar snabbare och snabbare, och där varje tramptag får ett extra tryck av hotet om att jobbet inte finns kvar i morgon om vi inte tillhör de allra snabbaste.

Las-förhandlingarna kraschade igen när LO vägrar att gå med på de försämringar som avtalet skulle innebära. Och när Sydsvenskan publicerar sitt wallraffreportage där reportern Dan Ivarsson tar jobb i en månad som cykelbud för matleverantören Foodora blir det tydligt varför. Här jobbar du utan raster. Här cyklar du runt med maten, ständigt övervakad av cheferna som följer dig via gps och skickar meddelanden till dig om du är för långsam.

Här kan ett tvåtimmarsspass utan förvarning fördubblas och fortsätter du inte att leverera så är det tack och hej. Här skrivs kontrakt på bara några månader och är du inte tillräckligt snabb så blir det inga fler jobb. Här jobbar du för 70 kronor i timmen före skatt. Oavsett om det är dag, kväll eller helg. Här skaffar du och betalar för dina arbetsverktyg själv. Här finns inget kollektivavtal. Och skulle du ändå protestera mot villkoren så är det slut.
Det här är Foodora, framtiden. Dagens ivriga bävrar. Och då har du ändå en anställning. Hos Wolt och Uber finns inte ens det.

Det är hit vi är på väg. Det är det som LO ser. LO måste säga nej. I det som hittills har läckt ut om det avtal som låg på bordet när förhandlingarna kraschade i fredags finns det flera punkter som skulle ta oss närmare en Foodora-situation på hela arbetsmarknaden. Tre undantag från turordningsreglerna sist in-först ut för alla arbetsgivare vid uppsägningar, för arbetare och för tjänstemän. Idag gäller två undantag för företag med som mest tio anställda. Med tre undantag överallt går ingen säker. För många protester, för många krav och du åker ut. Cyklar du inte snabbare åker du ut. Dessutom skulle avtalet göra det lättare för arbetsgivare att säga upp anställda av personliga skäl. Alltså när det handlar om att arbetsgivaren anser att den anställda misskött sig eller arbetsvägrat.

Och vad skulle arbetsgivaren erbjuda istället i det avtal som låg på bordet? Inte mycket, inte någonting egentligen. Några lättnader i reglerna för när visstidsanställda och bemanningsanställda ska få förtur till anställningar. Men vad betyder det när en anställning aldrig betyder mer än de tre undantagen?

Vi måste påminna oss om varför turordningsreglerna en gång infördes. Inte för att vi alla ska kunna luta oss tillbaka som ”matade fågelungar” efter några års anställning. Utan för att försvara ett rimligt tempo på arbetsplatserna. Om arbetsgivarna alltid har rätt rensa bort dem som inte är snabbast, som inte kan cykla fortare, som inte kan springa fortare mellan vårdtagarna, som inte klarar två barn till i den redan överfulla förskolegruppen, som inte klarar ytterligare ett moment till vid monteringen på samma tid, var hamnar vi då? Är det framför allt övermätta fågelungar eller sönderstressade anställda vi ser ute i verkligheten idag? Vart vi än tittar. I skolan, i vården, på fabrikerna, på myndigheterna, på cykelbuden.

Tobias Baudin, ordförande i Kommunal, kommenterade den kraschade förhandlingen med att det var enkelt att säga nej. Alla försämringar följdes inte av några verkliga bud om förbättringar från arbetsgivarsidan. Politikerna hade redan påverkat maktbalansen runt bordet med den las-utredning som C och L envisas med ska genomföras.

Facket kan inte skriva under ett papper som gör oss alla till Foodora-bud, ett sms bort från nästa uppsägning.
Och blir det en regeringskris av det så är det värt kampen.