Om Sveriges bostadspolitik inte var så besatt av regleringar skulle fler kunna bo så, på 20 kvadrat, var budskapet. Det är bättre än ingenting, menar Kopsch, och ja, så kan man ju resonera:

”Vill du vara hemlös eller inte?”

”Titta vad många som vill bo i en liten villavagn!”

Men Sverige har råd att erbjuda bättre alternativ än hemlöshet och trångboddhet. För det är just det senare Kopsch förespråkar om “en liten familj” betyder två vuxna och ett barn och bostaden har ett (sov)rum: två eller fler per sovrum är, per definition, trångboddhet. 

Kanske är det Skellefteå som är Timbros inspirationskälla. Där finns nämligen den nyliberala bostadssituation som Kopsch drömmer om: baracklängor. Små, tillfälliga bostäder för de som byggde Northvolts fabrik.

Men det verkar inte vara särskilt tillfälligt, skriver Jonas Fröberg i DN (12/8). Nu bor 800 tillsvidareanställda industriarbetare i barackerna på obestämd tid. 

Det fanns en tid då industrisatsningar kom med vettiga bostäder för arbetare: en tid då staten tog ansvar för invånarnas bostadssituation. 1970 byggde Sverige fler bostäder per capita än något annat land – 2002 var vi i stället sämst i EU. I fjol var det i Sverige bostadsbyggandet minskade som mest.

Timbros lösning är att försämra standarden: fönster är onödigt, och 20 kvadratmeter för en familj räcker väl? En annan lösning är statliga lån och fler nya bostäder: med fönster, tillräcklig yta och rimlig hyra. Det är perfekt för en liten familj med liten plånbok.