De heter saker som Filippa, Maya och Saga. De är riktiga människor och sjuka i en av världens svåraste, mest komplexa och därför dödliga sjukdomar: anorexia nervosa. Just nu står de i centrum för debatten om privat sjukvård. De har hamnat i kläm mellan Region Stockholm och Sveriges största privata kedja av ätstörningskliniker, Mandometerkliniken.

Bakgrunden är en härva. Tillsammans med VeckoRevyn ägnade jag stora delar av hösten åt att läsa alla mail mellan företaget och regionen samt Region Stockholms egen utredning av verksamheten.

Regionen har granskat över 1000 journalanteckningar och sett att bara 20 procent av patienterna på Mandometerklinikernas öppenvårdsmottagningar fått träffa legitimerad personal. Mandolean AB, som äger klinikerna, har påstått att alla patienter får träffa läkare inom sina första fem besök. I verkligheten är det inte ens hälften.

I stället för läkare eller psykologer är majoriteten av klinikernas personal något de själva kallar för “Case Managers”. Det hela hänger ihop med deras metod och filosofi: Den så kallade Mandometoden bygger på att ätstörningar är ett beteendeproblem. Bara ätandet förbättras försvinner andra fysiologiska och psykologiska symptom som ångest och depression. Allt kretsar därför kring en app, där patienterna ska väga maten de äter och registrera tiden den äts upp på.

Socialstyrelsen kan inte gå i god för metoden. Professorer har kritiserat den på grund av brist på evidens och, Mandoelan AB får ursäkta, men en verksamhet som bygger på en app, snygg marknadsföring och billiga personalkategorier låter faktiskt mindre som fungerande vård och mer som en bra pitch till saudiarabiska riskkapitalister.

Misstanken mildras inte direkt av att företaget vill expandera verksamheten och lansera samma appmetod för viktnedgång(!).

Det är ändå inte här Region Stockholms sko till sist klämde. I stället handlar det om fusk med utbetalningar. Enligt regionen har klinikerna registrerat appanvändningen som vårdkontakter, vilket inte är tillåtet. På så vis har Mandometerklinikerna fått nära 50 miljoner kronor som de egentligen inte har rätt till.

Regionen har krävt tillbaka pengarna, men inte fått ett öre. Mandolean AB:s avtal med regionen ska inte förnyas efter november, men redan nu stoppar regionen utbetalningarna för att kompensera för de miljoner klinikerna felaktigt fått.

Mandolean AB:s svar är att hota med att kasta ut patienterna på gatan och kliva av avtalet i förtid. Just nu pågår en bred kampanj från klinikernas ägare, högern, Timbro och PR-bolag kopplade till verksamheten för att rädda klinikerna och skylla allt på regionen.

Det är ett förvrängt system de försvarar, där unga kvinnor i behov av fungerande vård drar det kortaste strået, oavsett hur man vrider och vänder på läget.

De gisslantas i debatten för att rädda ett företags ekonomiska kalkyler samtidigt som vård avbryts och framtiden för patienterna blir oviss. Det är nämligen sant att metoden fungerar för vissa. För individen blir situationen naturligtvis desperat.

Mandolean AB har kvar sitt avtal till november, fortfarande gott om tid för regionen att bygga upp sin kapacitet för att ta emot patienterna. Men ett företags logik fungerar inte så. Kommer inga pengar stängs dörren i patienternas ansikten, mer ansvar än så har man inte.

Och tänk att detta system är det som högern nu försvarar, där nästa företag med nästa säljpitch kan utsätta patienter i sjukvården för detta om och om igen.