Ingen har väl uttryckt den mer ideologiskt klockrent än Manchesterliberalismens store tänkare Herbert Spencer:

”Den odugliges elände, de olyckor som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet.”

När den borgerliga regeringen, för att skapa det man kallade ”jobbpolitik”, drog undan medel från sjuka och arbetslösa för att uppnå det man ansåg vara ”goda målsättningar” så var det faktiskt helt i linje med denna tankefigur.

Det är förstås ingenting dagens svenska liberaler vill höra talas om, för liberalen Spencer uppfattas som obehaglig, som någon man avskyr att bli påmind om. Istället för att uttala sig i obehaglig klartext lindade man in budskapet i begrepp som ”jobbpolitik”, ”arbetslinje” och ”det ska alltid löna sig mer att arbeta än att inte arbeta”.

Men så kom då en sanningssägare som Gudrun Sjödén och blottlägger hela tankefiguren. Den som är fattig får skylla sig själv.

Huruvida fattigdomen, som gör att man tvingas välja bort Gudrun Sjödéns klädesplagg, beror på lathet, deltidsarbete eftersom man har barn med funktionshinder eller dumma val av underbetalda yrken – eller oförmåga att lyckas att som företagare inom klädbranschen dra nytta av billig arbetskraft – må vara oväsentligt. Det är gudomlig vishet att sådana tillkortakommanden straffas.

Det är dessvärre inte bara själva kärnan i Manchesterliberalismen. Det är numera liberalismens huvudfåra. Den har nämligen, så här i den sentida kapitalismens tidevarv, glidit från socialliberalism till just Manchesterliberalism.

Och den har dragit med sig hela det politiska fältet så att det som tidigare uppfattades som högerpolitik i dag uppfattas som mittpolitik. Den som har ska vara givet.

Ökande klyftor mellan rik och fattig har normaliserats som idé. Och till stor del accepterats i praktisk politik såväl av den löfvenska socialdemokratin som de nyliberalt anfrätta som bordat Miljöpartiet. Så det Gudrun Sjödén uttalat är egentligen dagspolitisk praxis...

”Kulturtanter” har reagerat på Gudrun Sjödéns uttalande, det är ju kläder från hennes bolag som så många av dessa ärans kvinnor bär. I själva verket är varumärket Gudrun Sjödén ett sorts varumärke för många av de som fyller stolarna på författaraftnar och som upprätthåller samhällets air av kultur.

En del har meddelat att de köpt sitt sista plagg hos Gudrun Sjödén. Andra att de tänker göra trasmattor av Sjödénkläderna i garderoberna.

Kulturtanter ska man inte leka med. Det kan bli glest med kunder i butikerna, rent av lite skamligt att gå in.Nu brukar visserligen konsumentmakten visa sig vara ganska svag. 

Miljörörelsens överdrivna tro på konsumentmakt gav sig uttryck i uttalanden om det skulle gå åt fanders med Volkswagen – efter deras fiffel med utsläppsvärden. Det visade sig vara fel. Vi köper bilar från bolaget som aldrig förr.

Som konsumenter tycks vi vilja bli kränkta, blåsta, förnedrade genom att fortsätta att föra över pengar till de som föraktar oss. Kanske insikten om att marknaden bygger på bluffar, skönmålningar och bedrägerier gjort oss mentalt förlamade, allt är ju ändå bara ett spel.

Men. Den här gången gäller det inte vilka simpla bilköpare som helst. Den här gången gäller det kulturens bärare, kulturtanterna. Det kan stå Gudrun Sjödén dyrt att nu stå vid skampålen.

Det borde rimligen också den rödgröna regeringen ha gjort för länge sedan eftersom den inte riktigt velat stå emot den våg av Manchesterliberalism som sköljt genom samhället och vars kärna Gudrun Sjödén så brutalt blottlagt.

Det är inte försent för Löfven, Fridolin och Lövin att vakna ur Manchesterdrömmen om Annie Lööf som prioriterad partner. Men det är bråttom.