De senaste Mello-finalerna har dessutom betytt mycket mer än så. Fånigt, men det är bara att erkänna: jag blir rörd av musiktävlingen, den har blivit lite av happy place. För här får hela Sverige ta plats på en av de folkligaste festerna vi har i det här landet. Och utan att det känns konstlat, tillgjort eller ens avsiktligt. Här finns mångfalden som en självklarhet. Lika stabilt och grundat som berget.

”Det pågår ett kulturkrig därute. Om en alltmer radikal, auktoritär, kvinnofientlig och homofob dårhöger exempelvis får hjärnskakning av att dragqueens läser sagor för barn – hur länge dröjer det innan de börjar bomba Melodifestivalen med sin inhumana napalm?” skrev musikjournalisten Markus Larsson på Aftonbladet i en av analyserna av Mello.

”Fundamentet i Melodifestivalen är en regnbåge. Dess själ och hjärta är queer. Tävlingen har utvecklats till en fristad där olika förtryckta minoriteter har fått uppträda och visa upp sig på bästa sändningstid”, tyckte Larsson vidare – och jag kunde inte hålla med honom mer, för precis så känns det.

Det var Mello som fick mig att upptäcka den svensk-samiske artisten Jon Henrik Fjällgren som skapat en unik och drömsk musikstil där jojken står i centrum. I intervjuer lyfter han ofta sin bakgrund som same men också som adopterad från Colombia. Musiktävlingen skapar medialt intresse för deltagarnas historier. Fjällgren har också i intervjuer berättat öppet om rasismen och mobbingen han utsattes för som barn på grund av hudfärg och att han är same.

Jag blev också rörd när Loreen efter att ha vunnit deltävlingen kramade om sin mamma framför tv-kamerorna. Loreens föräldrar är från Marocko. Visst ska sådant inte spela någon roll, men just nu gör det faktiskt det. När ledarna i det här landet säger att människor från andra länder är oönskade, ja då betyder de här ögonblicken allt när folkliga Mello-Sverige skickar migrantbarn som sin representant.

Eller när Tusse röstades fram som vinnare 2021 med låten ”Voices” som är en hyllning till alla minoriteter: ”Can you hear them? Can you hear them? Can you hear a million voices.”

Han kom till Sverige 2009 som sjuåring efter en flykt från kriget i Kongo-Kingshasa och sedan några år i flyktingläger i Uganda. I Sverige fann han tryggheten men mötte också många svårigheter när han blev trakasserad för att han är svart.

För artisten var numret en powerlåt och en revansch.

I dessa tider väljer jag att se Melodifestivalen som representant för mitt Sverige, platsen som är mitt hem.