”Ammunition är väldigt dyrt. Man spränger iväg miljarder varje vecka och ändå är det väldigt svårt att mäta sig med den styrka Ryssland har”, sa Jimmie Åkesson.

Nu kallas han landsförrädare av Liberalerna (nåja, av en riksdagsledamot) och Dagens Nyheters ledarsida ser framför sig att det gnuggas händer i Kreml.

Han går ju längre än Jimmie Åkesson.

Inte för att någon av dem har fel, men det stora linjeutspelet från högerhåll om Sveriges relation till Ukraina, ja, om Ukrainas existensberättigande som suverän nation, kom från en helt annan person och i en annan tidning, dessutom tidigare än Åkessons.

Så varför är ingen lika arg på PM Nilsson?

Han går ju längre, han är beredd att offra så mycket mer. I sin senaste ledarkrönika i Dagens Industri (24/4) skriver Timbros vd, som ganska nyligen var statsministerns anförtrodde, att Europas hållning gentemot Ukraina uppvisar strategisk tomhet:

”Vad vill vi med stödet om det är utsiktslöst för Ukraina att militärt ta tillbaka all mark som Ryssland har tagit? Vilken fred är vi då beredda att stödja?”

PM Nilsson fortsätter:

”Möjligen finns ett slags svar i det västtyska prejudikatet.” 

Det vill säga att dela Ukraina. En västlig del som slussas in i EU och Nato, en östlig del som sugs upp av Ryssland på obestämd tid, men PM Nilsson ser ändå framför sig ett nytt 1989, att detta Väst-Ukraina genom sin frihet och sin överlägsna marknadsekonomi på sikt kommer att övervinna den auktoritära imperiebyggaren Vladimir Putin:

”De västtyska städerna återuppbyggdes och förnyade sina kulturer, sina universitet, sina tidningar och sina företag och byggde Mercedes och BMW och en av världens mest respektingivande demokratier och vann till slut, efter 40 år, tillbaka sin östra hälft.”

Hur långt tid kommer det att ta för Ukraina? Oklart, men:

”Tills dess gäller det att rusta våra egna och Ukrainas försvarsmakter, vårda våra friheter, vara bäst på allt, ha den starkaste tillväxten, den bästa miljövården, de roligaste städerna och spänna ut en luftförsvarszon över det fria Ukraina.”

En ny europeisk strategi.

Vara bäst på allt. 

PM Nilsson kommer att trivas alldeles utmärkt på Timbro.

Men det här är inte bara ett ultraliberalt försök att omdefiniera Ukrainas strid för sin överlevnad, för sin rätt att finnas, till något slags geopolitiskt plockepinn där den som har finast bil och roligast klubb i slutet tar hem spelet.

PM Nilsson har, efter sina många år som chef på Dagens Industris ledarsida, en särskild lyhördhet för näringslivets vilja. Han tolkar och kanaliserar den ekonomiska eliten som få andra borgerliga opinionsbildare. Han är dessutom ideologiskt elastisk.

Ingen kan väl på allvar tro att hans passionerade kampanj för Sverigedemokraterna på något sätt hade att göra med att tycker att partiet blivit mer salongsfähigt eller att hans personliga aversioner mot främlingsfientlighet och nationalistisk populism avtagit?

Nej, han gjorde en totalvändning för näringslivets skull, för att dess toppskikt väljer Sverigedemokraterna framför Socialdemokraterna.

Så tror jag att vi ska analysera PM Nilssons utspel om Ukraina (som för övrigt påminner starkt om den lösning som Donald Trump kommer att ta med sig till Moskva). Det handlar helt enkelt inte om Ukraina. Det handlar heller inte om liberala principer i en civilisationernas kamp. Det som styr är snarare att näringslivet – företagsägarna, kapitalismen – kan acceptera och till och med profitera på krig så länge det är avgränsat och överskådligt, men att man nu anser att situationen blivit för oberäknelig och, krasst, dålig för affärerna. 

Näringslivet vill inte ha krigsekonomi. 

Näringslivet föredrar att slänga åt Putin ett köttben.

Unikt känslig för vad näringslivets makthavare har på sin önskelista.

PM Nilsson blir så mycket enklare att förstå om man betraktar honom som ett medium som är unikt känslig för vad näringslivets makthavare har på sin önskelista. Men han är också en länk till politiken. Vad han skriver kommer att påverka framför allt Moderaterna. Och nu skriver han att Ukraina inte längre ska få vara Ukraina. 

Att den församlade borgerligheten bemöter det lappkastet med sådan andäktig tystnad är skäl nog att göra en bekymrad.