Exemplen kan mångfaldigas, ofta bär de mer på tragik än på komik. Det förekommer att dessa vågor av vanvett går helt över styr och leder till krig.

Just nu är vi inne i en period av den typen av normaliserat vanvett. Krigsretoriken flödar, få journalister vågar ställa sig utanför flocken och betrakta vad som sker, tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet formligen sprutar ut krigshets. Som levde de i en bubbla befriad från varje uns av eftertänksamhet.

Politiker som levt i skuggan i så många år – försvarspolitiker har haft samma låga status som kulturpolitiker – hamnar i centrum och över detta tycks de vara euforiska.

Det hela är burleskt.

Kriget väntar bakom hörnet. Om man får tro de rubriksättningar som alltmer florerar i medierna. Ryssland hotar oss. Ingen jävel kan riktigt förklara varför. Det bara är så.

Ryssarna har ju burit sig åt på Krim, där man visserligen haft en militärbas fylld med militärer i årtionden men ändå lyckas krigsretorikerna dra paralleller med Gotland ...

Och kunde Putin gå till anfall mot Georgien så kan han ju lika väl anfalla Mälardalen – vi ska glömma att EU:s granskning (Tagliavinirapporten) av det så kallade Ossetienkriget slog fast att det var Mikheil Saakasjvili, Georgiens då allt mer absurda ledare, som inledde kriget. Det bör vi också berätta.

Det behövs inga troll på sociala medier för att förvanska fakta, det går alldeles utmärkt i svenska ledande medier.

Den ryska regimen är allt annat än trevlig, den lever precis som USA och Nato med idén att kärnvapen ska kunna användas, den är auktoritär, har på många sätt mer gemensamt med Ungerns ledarskap än med Sveriges. Det är förbannat illa.

Men att inbilla sig att Ryssland skulle angripa Sverige är över måttan infantilt. Det skulle med omedelbar verkan slå ut rysk ekonomi, handelsförbindelser med EU-länderna skulle helt upphöra, priset skulle bli enormt. Att man skulle vinna ett sådant slag existerar inte.

För övrigt: Skillnaden i ”militär styrka” mellan Sovjet och Sverige var så oändligt mycket större än skillnaden mellan Sverige och dagens Ryssland. Nu ska vi plötsligt glömma det, skriva om historien, låtsas att Sverige haft förmåga att hålla en stormakt borta med militära medel.

Begreppet ”gemensam säkerhet” har krigsretorikerna formulerat om så här i vanvettets tidsepok. Numera är gemensam säkerhet att bunkra ihop sig med de man uppfattar som vänner. En gång i tiden betydde gemensam säkerhet att bygga den tillsammans med de man uppfattar som potentiella fiender. Man skulle tala med varandra snarare än att bete sig som Sveriges försvarsminister. Man skulle skapa kontaktytor, försöka sätta sig in i hur den andre ser på ens eget beteende.

Sverige har i dag ett värdlandsavtal med Nato som innebär att till och med en minoritetsregering ges rätten att ”bjuda in” – med eller utan påtryckning  – att använda svenska hamnar, flygplatser, vägar och lokaliteter för att försvara eller anfalla tredje part. Riksdagen – de borgerliga, Socialdemokraterna och Miljöpartiet (!) – har därmed  snarast bidragit till potentiella konfliktzoner.

Hur vi ska få det efter valet törs jag knappt tänka på. Miljöpartiets språkrör talar vitt och brett om regeringsbildning mellan MP, S, C och FP. I en sådan regering finns inte plats för Margot Wallström som utrikesminister. Den skulle ge större plats för Peter Hultqvist som försvarsminister. Undrar om Gustav Fridolin och Isabella Lövin funderat på den saken. Undrar om den stora del av socialdemokratin som står på Wallströms sida funderat på den saken när man samtidigt suktar efter samarbete med Jan Björklund och Annie Lööf.

Vi måste bryta vanvettet, avslöja det infantila i det som nu sker.