Det kan knappast ha undgått någon att den amerikanske nöjesprofilen Bill Cosby, nu 77 år, av ett stort antal kvinnor anklagas för att ha drogat och våldtagit dem. Berättelserna är närmast identiska. Något som skulle signalera en förslagen, systematisk återfallsförbrytare. Cosby själv ville inte ”bevärdiga” det här med en kommentar, lät han hälsa via sin advokat. Men så småningom – när det gick upp för honom att karriären snart kunde vara slut – yttrade han sig ändå. Inte genom att bemöta kvinnorna, utan genom att indirekt anklaga rapporterande medier för rasism.

Cosby är inte dömd. Han är alltså, i juridisk mening, oskyldig till det han anklagas för. Den här ledaren handlar heller inte om just honom. Men däremot om reaktionerna som kommer när människor tvingas ta ställning till möjligheten att Cosby kan ha utsatt kvinnor för grova sexuella övergrepp. De är avslöjande. Och mycket bekanta.

Den som dammsuger forum och kommentarsfält hittar den sortens förvirring och chock som uppstår när förväntningar kolliderar med verklighet. Nästan alla tror sig veta hur en våldtäktsman ser ut och beter sig. Bilden stämmer inte med Cosby. Han var ju så härlig i sin succéshow på 80-talet, själva urtypen för en mjuk familjeman (fiktiv), med underbar relation till barn (fiktiva) och fru (fiktiv). Vissa klarar att skilja mellan personen Bill Cosby och karaktären Cliff Huxtable, utan att för den skull kunna förlika sig med tanken att en våldtäktsman kan vara framgångsrik, förmögen och folkkär.

Slutsats: Han kan inte vara en våldtäktsman.

Amerikanska journalister försöker psykologisera motviljan att ta in anklagelserna mot Cosby. Kanske handlar det om att skydda ett positivt minne från den egna barndomen, att en så populär show förvandlade Cosby till nästan en familjemedlem?

"Människor vill inte tro på detta, för då skulle illusionen brista", säger en av kvinnorna som anklagar Cosby.

Det är säkert en del av förklaringen, men inte hela, för det här återkommer i våldtäktsfall efter våldtäktsfall. Att en förövare inte är normal, definitivt inte som våra vänner, absolut inte som vi själva. Han är annorlunda. Förvrängd, abnorm, störd. Ett rovdjur styrt av drifter. Inte en vanlig man.

Kvinnorna som anklagar Cosby vittnar om vardagliga situationer som övergått i utnyttjande. Han ska ha spetsat deras drinkar med läkemedel. Han var inte främlingen som kastade sig inte över dem utomhus. Han är sällan det, våldtäktsmannen. Det vet vi, åtminstone statistiskt. Han är bara undantagsvis Hagamannen eller Örebromannen. Han är oftare vännen. Han är expojkvännen. Han är gullige killen som följde med hem från krogen.

Nätets hobbydetektiver spekulerar hellre om varför Cosby anklagas, vilka dunkla motiv som kvinnorna kan tänkas ha. Ljuset vänds mot offren, inte mot den misstänkte förövaren. Blindhet tillstöter när förövaren är mannen snarare än monstret. Skulden skiftar.

Katarina Wennstam – journalist och författare – har skrivit mycket om just detta, försökt tvinga tillbaka fokus mot förövaren, bort från insinuationer: Varför var hon ute så sent? Vad hade hon på sig? Hur kommer det sig att hon var ensam med honom? Vad hade hon druckit? Hon har intervjuat dömda förövare som ändå inte kan greppa att de har gjort fel. Hon skriver i En riktig våldtäktsman:

”Det handlar om att det är vissa män som ska sluta våldta, inte att alla kvinnor ska sluta leva ett fritt liv. Därför måste vi försöka förstå gärningsmännen.”

Boken kom för tio år sedan. Den är tyvärr lika aktuell idag.

Debatten är som kvicksand. Ju mer du kämpar för att komma loss ur offerfixeringen, desto djupare sugs du ner av en försvarsmekanism med ett enda mål: att män inte ska behöva känna minsta beröring med förövare, att män inte ska behöva axla ansvar för en mansroll som suddar ut gränsen mellan sex och övergrepp.

Men det förändrar naturligtvis inte faktum.

Våldtäktsmannen kan vara vem som helst.

Han kan till och med heta Cosby.

Det är en jobbig insikt.

Men nödvändig.