”Han knuffade till ganska hårt. Det var som tur var ingen som ramlade omkull, men vi är ju pensionärer i 70- och 80-årsåldern. I värsta fall hade någon kunnat ramla. Man undrar hur han tänkte”, säger en av aktivisterna i Gretas gamlingar, Eva Bladini Amborn, till Dagens ETC.
Ja, vad tänkte han egentligen?
För ingen köper att han ska ha känt sig det minsta hotad.
Låt oss psykologisera.
Beckman uppvisar tillkortakommanden som gör honom till en perfekt kandidat att verkligen suga upp varje droppe av en tendens som bara blivit mer påtaglig under senare år, nämligen att med tilltagande fokus angripa representanter för gröna partier och rörelser.
Han bryr sig inte ett dugg om fakta.
Han ser och hör bara det som bekräftar hans fördomar.
”Det vi ser är en borgerlig blitz mot Miljöpartiet. I fråga efter fråga. Det är beräknande. Det är brutalt”, skrev denna ledarsida när valrörelsen började ta fart.
Drevet gick, en rasande borgerlighet anklagade från alla sina fronter Miljöpartiet för att störta Sverige och svenskarna rakt i fördärvet.
Vad ska vi göra när de gröna har släckt landet, när elen tar slut en bister vinternatt och bagerierna inte längre kan baka och stålverken inte längre kan smälta?
Hur ska vi kunna leva när vi inte längre har råd att tanka våra bilar?
Finns det ingen gräns för hur många flyktingar de vill trycka in i våra stackars kommuner?
Javisst, klart det handlade om att puffa Miljöpartiet ut ur risdagen, men denna kampanj har gått djupare än så, varit mer än cyniskt pragmatisk.
”Var vaksam mot MP:s totalitära tendenser”, varnade Dagens Industis ledarsida – samtidigt som man propagerade envist för att Sverigedemokraterna förtjänar att bjudas in i borgerlighetens gränslöst breda kyrka.
Vissa av oss minns fortfarande hur borgerliga debattörer och politiker utstuderat hånade de unga klimataktvisterna när det blev dags för den riktigt stora demonstrationen.
Det handlade aldrig bara om MP, men alltid om privilegier.
För att skydda dem har man bedrivit ett systembevarande anfallskrig.
Då tappar folk fattningen.
Ja, precis sådana som Beckman.
Eller som Lamborghinisossen Jan Emanuel Johansson, sedan länge etablerad som kuttersmycke för den nya vulgohögern, alltså den som inte stiger organiskt ur svenska hjärtans djup utan fjärrstyrs från borgerliga partikanslier och borgerliga ledarsidor och tankesmedjor.
Längre in i valrörelsen visade han – med patenterad stirrblick och obalanserat uppträdande – upp vad som ska likna en människa invirad i svart plast och rep, med skylten: ”JAG ÅNGRAR ATT JAG RÖSTADE PÅ MILJÖPARTIET FÖRRA VALET!”
Den politiska influencern tyckte sig ha identifierat just en tendens, och försökte rida den för att maximera sitt genomslag. Tja, han hade inte fel. Han såg kampanjen.
”Detta är den tredje tiktoken på en vecka där jag som miljöpartist i princip blivit tillsagd att jag inte borde leva. Är det verkligen rimligt att som ung engagerad behöva utstå mer eller mindre trakasserier varje dag, överallt?” undrade Michael på Twitter efter att ha sett Johanssons videosnutt, och dessutom en annan film där en pappa säger till sin dotter att bilens framruta är sprucken för att han ”kört på en miljöpartist på sin sketna elcykel”.
Kanske får man inte ens säga det längre utan att få borgerligheten på sig?
Men: Hetsande retorik har konsekvenser.
Ibland tar en norsk högerextremist en färja ut till en kursö.
Ibland upplever en grälsjuk, råpopulistisk moderat att det är okej att knuffa seniora klimataktivister.
Gång på gång på gång har det varnats för att gröna drömmer om diktatur och vill förtrycka alla svenskar som lämnat en droppe fossilt bakom sig.
Det har konsekvenser.
Uppenbarligen.
Och sedan marscherade Sverigedemokraterna in, beväpnade med både trollfabrik och klimatförnekelse, och kokade allt detta redan giftiga till koncentrerad cyanid.
