Arbetsgivaren på den andra sidan bordet instämde förvisso i att det hade hänt men som lösning menade att vi nu skulle dra ett streck över det hela och gå vidare. Chefen som hade utsatt vår medlem för en rad tillmälen jobbade på som vanligt. De två skulle, enligt arbetsgivaren, således fortsätta arbeta tillsammans framgent också. Här gällde det att arbetstagaren ”valde lycka, visade stolthet för sitt arbete” och inte vältrade sig i bitterhet eller gick runt och störde sig på chefen efter det som hänt. Vi kom naturligtvis inte överens. Och vad som följde under tiden som ärendet flyttades upp till högre instanser var en lång sjukskrivning för arbetstagaren. Uppenbarligen klarade han inte av att välja lycka.

Minnet av förhandlingen framkallades i veckan igen när jag läste en kolumn av Frida Boisen i Aftonbladet, om att välja lycka i arbetslivet. Boisen argumenterar för att det inte är hållbart eller gångbart att bära runt på ångest i samband med att semestern tar slut och att lycka kan väljas oavsett vad man jobbar med, vare sig det är på en tidningsredaktion, på ett sjukhus, som direktör eller på en skola. Alla kan välja lycka och vara stolta ”över det man har”. Som exempel för extra pepp tar Boisen upp hotellmagnaten Petter Stordalen som tycker att måndagar är super för att jobbveckan börjar igen då.

Under mitt arbetsliv och genom mitt fackliga engagemang har jag spenderat tillräckligt mycket tid i frågor som rör hotellpersonal generellt och hotellstädare i synnerhet för att med all säkerhet kunna säga att de allra flesta av dem inte jublar högt när nästa arbetsvecka eller skiftgång ska börja. Istället tar andra frågor mycket större plats - som exempel chefer som behandlar sina underställda omänskligt, arbetsredskap som är tunga och slitna, en arbetstakt som inte är gjord för att kunna hänga med i men som man måste hänga med i ändå. Och som ett resultat av allt detta, smärtstillande på regelbunden basis. För axlar, knän och ryggar som värker, mycket tidigare än de borde.

Att arbetare bara skulle kunna ändra inställning för att skapa lycka i arbetslivet är ett argument som ofta dyker upp från olika håll. Och många skulle garanterat välja lycka om de kunde, men vem kan egentligen göra det, i verkligheten? Inte särskilt många ändå.

På en tidigare arbetsplats fick vi, ett år då vi nästan hade behövt gå ut i strejk för att få något så grundläggande som rast, Kaj Pollaks bok ”Att välja lycka” utdelad av arbetsgivaren, ett exemplar till varje anställd. Tilltaget gick inte helt som arbetsgivaren hade tänkt. Många reagerade i stil med; ”men vad fan är det här” snarare än med glädje - eller varför inte - lycka. Inget ont om boken i fråga, det gick helt enkelt bara inte hem hos folk att glömma allt som inte fungerade och välja lycka istället, just då.

Visst är det absolut möjligt för olika grupper att välja att känna lycka i och stolthet över sina arbeten, men som generell lösning för arbetsmarknaden fungerar det bara om man helt räknar bort faktorn klass ur ekvationen. Det är fullständigt omöjligt för stora, antagligen de största grupperna i samhället, att på individbasis välja lycka eftersom deras arbeten i sig många gånger helt omöjliggör det.

Den egna inställningen är givetvis viktig i många avseenden. Men som lösning på faktorer som beror på arbetsgivare, arbete, klassamhället och kapitalismen förblir den egna inställningen alltjämt lika effektivt som ett sladdrigt plåster. På ett brutet ben.