Kristianstad är farligare än Kabul, menar swishpropagandisten som själv poserar med skottsäker väst i SVT:s studio och har mage att ens kommentera de lysande, modiga, fruktansvärda, mänskliga rapporter som Magda Gad lämnar från den absoluta frontlinjen, för Expressen och löpande via sina sociala medier. Men hon borde inte ha slöja på sig när hon arbetar, det är kokett, tycker Bulletins före detta politiska chefredaktör Annika Borg. Och visst är det en vuxen man och inte ett barn som ligger skjuten där på gatan, rantar den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, som är så van att förklara att afghaner är äldre än vad man tror, det gäller tydligen både ensamkommande och talibanmördade lik. Nej, hans parti reagerar inte heller denna gång, Moderaterna är fullt upptagna med att vilja dra in bistånd till Afghanistan för att den snart störtade regeringen inte vill ta emot utvisade flyktingar mitt under ett pågående krig.

Förfall.

De är så avstängda, så tomma, så okunniga.

Vi har till sist drabbats av ett slags nekrohöger för vilka människor – vissa människor – har noll värde. Materia. Död massa. Projektionsyta. Även när de lever, flyr, älskar och drömmer.

Svensk debatt har därför krympt in i nationalismen, där globala händelser uteslutande blir tolkade utifrån vad de kan tänkas betyda i antal asylsökande. 500 000 döda i Syrien. Jaha, men hur många tänker komma till Sverige? Och hur kan vi undvika det? Den parlamentariska högern har ingen annan dimension, egentligen inte Socialdemokraterna heller.

Nu är det likadant med Afghanistan.

Talibanerna kommer sannolikt att störta regeringen, de kommer att på nytt utsätta befolkningen för sin makabra vantolkning av islam. Precis som senast, precis som före det 20 år långa kriget. Redan har miljoner flytt inom landet. Undan en extrem rörelse som begår hämnd mot den som allierat sig med talibanernas fiender.

Afghanska kvinnor vet att det här är slutet. Deras döttrar kommer aldrig få lära sig läsa och skriva.

Arezo säger att det är som att bli strypt långsamt.

Som kvinna och journalist i Kabul är hon en given måltavla för de krigare som förr eller senare kommer att välla in i huvudstaden. Många av hennes kollegor på andra medier har redan blivit mördade. Och det var före talibanernas avgörande framryckning. Luften börjar kännas tunn. Alla inser vad som väntar. Snaran dras åt. Alternativen blir färre. Fly eller strida eller hoppas på det bästa, att talibanerna glömmer bort just dig?

Arezo – inte hennes riktiga namn – har bestämt sig för att stanna, för att så länge det går berätta för sitt folk om vad som sker.

”Jag förstår riskerna”, säger hon till Dagens ETC.

”Jag undertecknar min egen dödsdom, men det finns inget annat för mig. Afghanistan är mitt land. Talibanerna är en ockupationsmakt. Om vi låter dem vinna nu så kommer de att förstöra allt för gott. Då finns det ingen anledning att fortsätta leva.”

Arezo menar att det idag inte finns en enda afghan som hoppas på att hjälp kommer att anlända från utlandet.

”Det är för många svek. Det är bara vi som står mot talibanerna.”

USA som lämnade utan att ens förbereda regeringens armé. Ryssland och Kina som gör upp med talibanerna med ett enda krav, att talibanerna ska hindra militanta islamister att ta sig över gränserna. Pakistan som i decennier har finansierat talibanerna, en del av den ständiga konflikten med Indien. Saudiska miljarder som köpt vapen och koranskolor.

Världssamfundet finns inte.

Världssamfundet är stormakternas intressen som låser varandra i FN:s säkerhetsråd. Världssamfundet är stängda gränser. Affärsuppgörelser som den EU gjorde med Turkiet. Och nu verkar Belarus diktator sträva efter något liknande. Flyktingar som utpressning.

Sverige har inte ens solidaritet eller samvete nog att evakuera tolkarna och deras familjer.

”Förstår era politiker att de kommer att massakreras?” säger Arezo.

”Det är ett hån mot oss afghaner, att ni i rika och välmående och säkra länder ser oss som skadedjur, att ni tror att vi är grottmänniskor. Talibanerna är primitiva. Afghaner är inte primitiva.”

Så vad kommer att hända?

Arezo ser två utkomster.

”Antingen tar talibanerna över och då kommer alla som överlever själva kriget istället att duka under i ett kalifat som vägrar allt som är modernt och inte religiöst. Du kanske dör av svält. Du kanske avrättas för någon anklagelse de hittat på, eller för att de vill åt din egendom eller dina döttrar. Du kanske bara ger upp och tar ditt eget liv. Du minns attacken mot BB där galningarna sköt nyförlösta kvinnor. Det var bara början. Det kommer att bli en mardröm.”

Den andra?

”Talibanerna förlorar. Det kommer i så fall bli först efter ett långt och väldigt blodigt inbördeskrig, där krigsherrarna kommer att delta, och där ingen bryr sig om civila, speciellt inte kvinnor och barn.”

Arezo stannar.

Men hon uppmanar sina vänner att fly.

”Det gör så ont att se sitt land falla sönder igen. Nu skringras vi för vinden. Det hade inte behövt hända.”