”Ingen tittar på hur arbetstagaren har det.” Så säger Yvonne Thorsén, revisionsdirektör på Riksrevisionen, som i en rapport i början av året riktade skarp och omfattande kritik mot myndigheternas arbete mot arbetsexploatering. Sverige gör alldeles för lite, både när det gäller att förebygga och när det gäller att hjälpa dem som fallit offer för utnyttjande. Riksrevisionen har konstaterat att hela kedjan brister. Regelverk, kontroller, information och stöd till brottsoffer. Dessutom, vilket pekas ut som särskilt allvarligt, saknas något så grundläggande och enkelt som information om hur svensk arbetsmarknad fungerar, på plats, när arbetare kommer till landet. De hamnar följaktligen i underläge direkt. Och så fortsätter det ofta.
I rapporten synliggörs ett av de största hindren mot att komma till rätta med det som brukar kallas ”osund konkurrens”. Myndigheterna tittar på olika saker i sina kontroller, men ingen tittar på hur arbetstagaren har det. Att kontrollera det ligger på fackföreningsrörelsen, som ofta enligt gällande arbetsmiljölagstiftning inte ens genom regionala skyddsombud har rätt att kräva tillträde till arbetsplatser.
Arbetet mot osund konkurrens på arbetsmarknaden har i år fått ökade resurser som ska gå till de myndighetsgemensamma kontrollerna. Nyligen gick sju av Sveriges banker i veckan ut med att man till hösten inför gemensam riktlinje för att ställa ökade krav vid kreditprocesser inför byggprojekt. Nu ska bankerna kontrollera att personidentiteter och arbetsgivarsamband stämmer, att underentreprenörer är föranmälda och att kredittagaren ska kunna kontrollera skalskydd och arbetsmiljö.
Ungefär samtidigt gick organisationen Byggbemanningsföretagen ut och lovade sparkade visselblåsare från ett byggföretag arbete. ”Ska vi få ett stopp på de här oseriösa företagen måste byggnadsarbetare våga vara visselblåsare. Då kan vi inte ha en ordning där de riskerar att bli av med jobbet”, sa organisationens ordförande Tommy Mattsson i en intervju.
Att banker, bemanningsbranschen, diverse stora och etablerade bolag, arbetsgivarorganisationer och politiker investerar sig i kampen mot det som borde vara avarter på svensk arbetsmarknad, men som snarare hör till vanligheterna, är lovvärt. Men frågan är hur bra det hittills har fungerat ändå – att försöka bringa ordning och reda ovanifrån, utifrån. Det finns inga svenska myndigheter som har tiden eller resurserna att hinna ifatt alla fifflare och exploaterare ute på arbetsplatserna. Det finns ingen myndighet, eller bank för den delen, som har tid och resurser, att rädda alla som exploateras.
En rapport som LO släppte 2016 visade den dystra verkligheten: Sex procent av skyddsombuden hade hotats eller utsatts för våld. Tolv procent hade trakasserats och 32 procent svarade att de hade hindrats i sitt uppdrag. I januari i år genomförde Tidningen Arbetet en genomlysning bland LO-förbunden avseende antalet skyddsombud. Resultatet var nedslående. 12 000 skyddsombud har försvunnit på åtta år.
”Det är en katastrof för hela samhället”, varnade arbetsmiljöexperten Maria Steinberg i samband med nyheten.
Skyddsombud hotas, trakasseras och hindras att utföra sina uppdrag. Fackförbunden pekar på att det blivit tuffare arbetsförhållanden för den som försöker fullgöra ett fackligt uppdrag eller ett skyddsombudsuppdrag och att arbetsgivarnas vilja att samarbeta har sjunkit påtagligt. Enligt facken riskerar förtroendevalda att varslas om uppsägning när de ställer krav. De blir förminskade och förlöjligade av sina arbetsgivare och möter dessutom ofta motstånd från kollegor som inte förstår vad uppdragen går ut på.
Många arbetsgivare tycker inte att uppdragen ska eller får ta tid och respekterar inte heller att de innebär mer än att bara närvara vid en skyddsrond eller agera röstboskap när det ska omorganiseras.
När Kommunal undersökte det aktuella läget för sina skyddsombud uppgav mer än vart femte skyddsombud att de sällan eller aldrig medverkar i det systematiska arbetsmiljöarbetet.
Historien har bevisat att en stor och stark fackföreningsrörelse med många fackligt aktiva och skyddsombud gör Sveriges arbetsmarknad bättre och säkrare – sundare. Osund konkurrens på arbetsmarknaden grundas på den reguljära arbetsmarknaden, på de ”vanliga” arbetsplatserna, under ”vanliga” arbetsgivare som väljer att bryta emot viktig och grundläggande lagstiftning: medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen och förtroendemannalagen. Här finns en del av vad Riksrevisionen letar efter när de frågar sig varför ingen tittar på hur arbetstagarna har det.
Nu är frågan bara när politikerna, bankerna, storbolagen och näringslivet, som påstår sig vara emot orättvisorna på arbetsplatserna, ställer upp till försvar för den fackliga rörelsen.
