Det är inte ledarskribenter som kommer att förändra världen. Ja, sätta fokus på bortglömda frågor. Ja, tvinga politiker att hantera sådant de helst skulle vilja slippa. Ja, lotsa till nya tankar och nya möjligheter – i bästa fall. Men om det ens handlar om aktivism är det en cerebral form där bokstäver blir till ord och argument. Det finns en distans till det fysiska, till handlingen, att faktiskt utföra något med sin tid och med sin person, ja, med sin kropp.

När någon gör allt detta, när någon investerar hela sig själv i att förändra, är det lika vackert varje gång. Deras energi blir min energi.

Jag hoppas att det minskar avståndet mellan vad som faktiskt är viktigt – vad människor gör mot varandra, hur vi organiserar våra samhällen, vilka strategier som finns för att rädda klimatet, med mera – och vad jag skriver på den här sidan.

Professionella debattörer ger mig uppslag, ger mig möjlighet välja position, ger mig tillfällen att sitta med i radio och tv. Men aktivister ger mig hopp. Alla dessa underbara människor som inte räknar med ögonblicklig behovstillfredsställelse, men som försöker och försöker och försöker, som flyttar berget några milimeter, som har en uthållighet, som har annan horisont än tyckonomins odling av personliga varumärken och klicktivismens sammansmältning av status och ställningstagande.

Den här texten är till er.

Till alla som seglade med Ship to Gaza i protest mot en orättfärdig blockad. Ni visste att ni med största sannolikhet aldrig skulle nå er destination. Men ni seglade. Trots att Israel tidigare stoppat varje försök. Trots att maskerade specialstyrkor mördat och misshandlat. Trots att ni visste hur förnedrande processen är efter bordning. Trots att ni nog visste, eller i alla fall anade, att den rödgröna regeringen skulle förhålla sig passiv gentemot att ert fartyg utsatts för piratangrepp.

Det handlar om att försöka. Att vara den där droppen som oupphörligen faller mot den fasta stenen till den gröps ur och spricker.

”FN gör ingenting. EU gör ingenting. Då krävs det aktioner, bråk och påpekanden helt tiden. Det är jätteviktigt. Man måste tjata”, säger Maria-Pia Boëthius som 2012 seglade med flottiljen – och blev gripen.

I år fanns Kajsa Ekis Ekman, som lyckas vara både ledarskribent och aktivist, med på fartyget Marianne. Hon sände ett desperat meddelande från israeliskt fängelse. Hon fick solidaritet tillbaka. Men från vissa kom raljanta anklagelser om att försöka mjölka erfarenheten och om att exploatera palestiniernas utsatthet. Det var inte skadeglada högerdebattörer. Det var vänsterfolk och feminister. Som gav sig på en modig aktivist. En twittrare såg denna avgrund och skrev: ”Hon är där. Var är ni?”

Till knivskarpa Bree Newsome, som klättrade upp i en flaggstång i South Carolina efter terrordådet i Charleston, där en vit rasist kallblodigt och metodiskt sköt afroamerikaner till döds. Lokala politiker vägrade fatta beslut att en gång för alla hala Sydstatsflaggan, så intimt knuten till landets historia av slaveri och segregation. Bree Newsome gjorde det enda rätta. Hon tog detta beslut åt dem. Hon tog ner flaggan. Hon tog ner den fast den snart skulle hissas igen, fast hon skulle bli gripen.

”Jag gjorde det för att jag är fri.”

Till er som inte tyst accepterade hatet mot 17-åriga, feministiska artisten Zara Larsson.

Till nya borgmästaren i Barcelona, som inte glömmer bort var hon kommer ifrån för att hon har fått sitt mandat. Första dagen på jobbet gav sig Ada Colau ut till stadens fattigaste kvarter för att rädda familjer undan vräkning. Hon kontaktade bankerna och krävde att de skulle ge familjerna respit. Bankerna lyssnade.

Till bloggaren Raid Badawi som utmanade Saudiarabiens perversa diktatur och därför dömdes till 1 000 piskrapp – bara 50 har delats ut, på grund av långsamt läkande sår och internationell kritik – samt tio års fängelse.

Till er som ockuperar i Högdalen (och därmed registreras av utkommenderad polis), till er som tvingar bostadsbolaget i Tensta att respektera hyresgästernas rättigheter, till er som organiserar den politiska sprängkraft som finns i svenska förorter.

Till honom som gav upp sin tillvaro för att avslöja hur omfattande den amerikanska statens övervakning är, hur myndigheter som NSA spinner ett globalt nät med hjälp av andra länder, däribland Sverige. Edward Snowden kommer aldrig att kunna återvända till USA. Han lämnade allt för att kunna visselblåsa. Och han har lyckats rucka berget! I juni blev Patriot Act till Freedom Act.

Till er som skickar abortpiller över gränsen till Polen med drönare.

Till er i Nordirland som vägrar tolerera att en kvinna åtalas för att ha tagit just abortpiller. Istället medger ni i ett öppet brev abort – eller att ni hjälpt kvinnor att få abort – och erkänner därmed brott.

Till er i Chile som i kampanjfilmer förklarar – mycket grafiskt – att det enda sätt som en kvinna kan få abort är genom att råka ut för en ”olycka”. Gå rakt ut mot trafiken, kasta dig med magen först över en brandpost, rasa nedför en trappa.

Till påven, som fortfarande måste få sin konservativa och patriarkala arbetsgivare att respektera just sexuella rättigheter, men som i alla fall ställer sig sida vid sida med Naomi Klein och andra radikala röster vad gäller den globala uppvärmningen.

Till alla som dokumenterar övergreppen i Syrien, begångna av regimen och islamister.

Till alla hundratusentals som i europeiska städer protesterat mot nedskärningar och fattigdom, mot hur Grekland utpressats, mot hur människor lämnas till vågorna.

Några nämnda, oändligt många fler som skulle kunna fylla Dagens ETC in i evigheten. Här inte nämnda, men heller inte glömda. Ni ger mig hopp. Ni ger mig kraft.