Jimmie Åkesson väljer att inte se de människor som drunknar i Medelhavet. Han definierar flyktingkrisen som ett problem först när den korsar svenska gränsen.

Han kan blomma ut som islamofob i och med terrorismens brutalitet, vilken han använder för att – via ett citat stulet från Olof Palme: ”satans mördare” – underminera religionsfriheten och dra in medborgarskap.

Vem vänder han sig till? Han talar med en repeterad glöd direkt mot islamister som rest till Syrien och Irak? Föreställer han sig att de sitter och lyssnar på länk från frontlinjen?

Så fortsätter det.

Alla är hycklare utom Jimmie Åkesson. Socialdemokraterna, Moderaterna, ja, alla andra också. Genuspedagogerna. Folkpartisterna. Kristdemokraterna. Han anklagar dem för att glida i samma fåra som Sverigedemokraterna har dikat ur, men sedan vågar de aldrig fullfölja.

Han vill nå kvinnorna genom ett politisk program för barnen, ”från tiden i magen i till skolåldern”. Han blir faktiskt mildare när han talar om sitt föräldraskap, om upplevelsen av att få barn, om ”bottenlös kärlek”. Men det är ett skamgrepp för att kunna resonera om barn som kulturbärare.

Det är inte friskt, den sortens pendling mellan kärlek och hat.

Som att kunna bekymra sig för hur ett barn har det på förskolan men fundera över hur ett annat ska berövas sin rätt till sjukvård.

Därefter låter Jimmie Åkesson sig bli intervjuad. Vill han minska invandringen med 90 procent? Nej, helst mer. Jaha. Jimmie Åkesson är tillbaka. Han har inget hjärta. Han bryr sig inte om att simulera motsatsen. Nu vill han göra sitt parti till landets största.