Det låter för bra för att vara sant och det är det nästan. Många är smarta, många är roliga, många är smarta och roliga. Men väldigt få är alla tre och ofta är det vänligheten som trillat bort.
Vad hände med vänligheten?
Jag har tänkt mycket på den i år. Jag har saknat den när jag läst nyheter och scrollat sociala medier, inte minst i mina egna inkorgar och kommentarsfält. Jag har funderat på hur jag ska förhålla mig till den, och hur den förhåller sig till de andra två gyllene egenskaperna: humorn och intelligensen.
Det tycks råda en föreställning om att det är omöjligt att vara rolig och snäll, att elakheten hör till; att den är en förutsättning för skämten, debatten, offentligheten, kulturen. Men måste elakheten höra till?
En annan vän, som också är snäll, smart och rolig, tvingades nyligen rida ut en så kallad hatstorm. Den var inte saklig, utan personlig: kritiken rörde inte en prestation eller ett verk, den rörde människan bakom. Hen fick sin personlighet recenserad och jag såg att det gjorde ont.
Är inte kritikens grundläggande regel att den inte ska vara allmän, utan specifik? Att det är resultatet av någons egenskaper, kunskaper och prestationer som ska bedömas – inte personen i sig?
Man kan prata om förtjänt och oförtjänt kritik. Men man kan också prata om detta: Om det är värt det. Om att den enes klick är den andres lidande. Om vänlighet.
Jag vet att töntstämpeln dinglar över mig, att det är otrendigt att vara snäll. Kanske är det permanent töntigt och i så fall kan ni ju tatuera mig i stället. Men jag vet att vänligheten, intelligensen och humorn ryms i samma kropp. Jag har ju levande bevis på det.
Vi måste börja välja vänligheten nu.
Det kan handla om att vänta med att döma eller att inte säga något alls. Det kan handla om att försvara någon du inte alltid håller med. Det kan handla om att offra en rolig spaning för att den riskerar skada någon och det kan handla om att säga förlåt.
Vi tycker olika, vi drabbas av starka känslor. Jag skulle inte vilja leva utan dem. Jag vill ha raseriet och glädjen, hoppet och oron, till och med sorgen. De är trots allt bevis på att man inte bara är vid liv, utan att man lever. Att världen man befinner sig i betyder något, att den betyder allt, nej, att människorna i den gör det.
Men det finns en tid och en plats för allt. Det handlar om att fråga sig själv när man ska vara vad, vilket attribut som är viktigast i stunden. Oftare än du tror är det vänlighet.
Jag vet att det är lätt att strula till det när elakheterna bara är ord på en skärm, när det snart kommer nya ord som trycker dina ur bild. Men de försvinner inte. De är där, de är någons sanning.
Dras inte med i klick- och kreddsamhället. Du kan bättre.
Och tänk på allt som ligger bakom det du kritiserar (för vi kritiserar ju verk och inte person): en bok, en text, ett förslag. Tänk på all tid, all vilja, allt engagemang som ligger bakom. Det är svindlande hur mycket som krävs för att något ska bli av. Få inte folk att ångra det. De måste fortsätta.
Det finns ett klyschigt uttryck om att alla utkämpar en strid du inte vet någonsin om. Hur larvigt det än låter vet du att det är sant.
Var snäll, alltid. Gott nytt år.
