2005 satt den legendariska ekonomen J. K. Galbraith och jämförde ojämlikheten i EU och USA. I vanliga fall undersöks den i form av inkomstskillnader och då konstateras alltid att de är större i USA än EU. Galbraith ville göra på ett annat sätt. Han ville undersöka marknadslönerna, eftersom han tyckte sig se att välfärdsstaternas fördelningspolitiska ambitioner i Europa blev mer och mer ansträngda. Hans tes var att de kompenserade för en växande löneskillnad. Det han upptäckte var mer skrämmande än han föreställt sig. Inte bara var lönegapen lika stora i EU som i USA, de växte dessutom snabbare i Europa. I vad som då lät som ett alarmistiskt tonfall varnade Galbraith för att ojämlikheten höll på att bli toxisk, det europeiska projektet riskerade att haverera och ersättas av främlingsfientlig nationalism om inte Bryssel började ta socialt ansvar. Året efter dog Galbraith och fick därför inte veta hur rätt han skulle få i sina förutsägelser.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De grå utopisterna
Galbraith var vad som ibland brukar kallas federalist. Alltså, han trodde på mera överstatlighet som svar på utmaningen. Till denna skara kan man i dag räkna celebriteter som Piketty och Habermas. Själv skulle jag vilja beskriva federalisterna som en samling grå utopister: de tror på ett starkare EU-parlament och en New Deal för Europa. I Sverige heter den främsta federalisten Per Wirtén som i dagarna kommer med boken Är vi framme snart? Drömmen om ett Europas förenta stater. Det är en en pamflett i reportageform och dess omslag kläds av ett regnigt tågfönster där två väderbitna män stirrar ut mot läsaren. Deras blickar tycks fråga: när ska det där jämlika Europa förverkligas? Har vi inte väntat färdigt nu?
I boken reser Wirtén från unionens fattigaste delar i Bulgarien, till dess rikaste i England. I land efter land betraktar han hur eurokrisen har slagit hårdast mot de allra fattigaste. På de grekiska öarna har lågavlönade människor tvingats sälja sina stenhus medan rika nord-euro-péer flyttat in och installerat solterrasser. Överallt ser han konsekvenserna av åtstramningspolitiken. Det hedrar Wirtén att han går på djupet i sin granskning av unionens problem – för till skillnad från de flesta liberaler ser han att EU:s problem är mera omfattande än ett ”demokratiskt underskott”. Det handlar om en marknadsliberalism som skrivits in i grundkonstruktionen.
Folklig resning
Men samtidigt som kritiken mot EU växer ser Wirtén också en stark underliggande entusiasm för unionen. Den fria rörligheten har ett förkrossande stöd och 2016 kom en undersökning som visade att en majoritet av EU-medborgarna anser att fler politikområden borde föras upp på europeisk nivå. Wirtén menar att dessa värderingar kan användas i en folklig resning; ett uppror mot den nuvarande EU-politiken utifrån den gamla tanken om Europas förenta stater.
Är vi framme snart? är en skarpt argumenterande bok och som reportagebok och kritik av EU:s nuvarande politiska linje läser jag den med stor behållning. Däremot har jag svårt för den som pamflett. För hela tiden återkommer jag till frågan: vem ska den här boken entusiasmera? Drömmen om ett socialt EU är i det närmaste död på ett politiskt plan, och de idealister Wirtén åberopar (Jacques Delors, Helmut Kohl) undrar jag om någon annan än han själv saknar. Dessutom har jag problem med delar av historieskrivningen.
I mina ögon har unionen aldrig varit något annat än en gigantisk inre marknad där de sociala rättigheterna som bäst varit en bonus. Den som tror annorlunda kan undersöka hur många gånger EU-domstolen låtit de fyra friheterna stryka på foten för de sociala rättigheterna. Svaret är: noll. Denna marknadsliberala konstruktion har sedan befästs av Maastrichtfördraget som Wirtén i rent revisionistiska ordalag beskriver som Delors försök till ett socialt fördrag.
I själva verket är det ett nyliberalt grunddokument som cementerat lönedumpning och försvagat facken.
Underskattar svårigheterna
Detta gör att jag som läsare känner att Wirtén på ett fundamentalt sätt underskattar svårigheterna i att reformera EU. Jag är själv inte någon notorisk EU-skeptiker, men för att skapa det ”sociala Europa” Wirtén drömmer om krävs det mer än ökad makt åt parlamentet och en större EU-budget. Det är faktiskt ganska märkligt att Wirtén inte kommer till radikalare slutsatser med tanke på hur djupgående hans granskning är. Som läsare får vi varken svar på hur EU-domstolen eller ECB – som ständigt befäster den marknadsliberala linjen – skulle kunna reformeras. På så sätt framstår Wirténs drömmar på samma gång som för idealistiska och för grå.
