”Alla är smittade av grejen av att göra rätt och vara god och inte vara rolig, så man vågar inte ta några som helst risker. Jag upplever att det är ett sätt att behålla jobbet, att vara präktig.

/../ För det går väldigt snabbt att bli hatad”, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Liv Strömquist landar i en deprimerande slutsats: Vänsterns uppskruvade tonläge har spridit sig till högern och har lagt locket på både humor och udd. Moralismen har tagit över samtalet. ­Istället för sakfrågor: Upp­förandekoder och gällt ­gnällande.

”Jag upplever att ett friskt samhällsklimat ska vara att satiren får vara stenhård, skoningslös och förolämpande” säger hon.

”Ohederligt sätt att tolka”

Hur förhåller sig då den albumaktuella Nanna Johansson till allt det här? Hur navigerar hon i det minerade debattfältet som rolig vänsterperson?

Runt 2010 var Nanna Johansson en av många feministiska serieskapare som slog igenom på bred front med roligt fulsnygg estetik och kängor mot både patriarkatet och kapitalismen. Men nu tio år efter debuten ägnar sig Nanna Johansson i det nya seriealbumet ”Jag kommer med stryk” påtagligt lite åt ­samhällskritik. Istället drar innehållet snarare åt rena skämt.

Här finns till exempel en tramsigt urkul sida med ”Castrologi”, där läsaren kan se om den delar stjärntecken med någon av Castro-bröderna (Facit: de flesta gör inte det, eftersom de bara var tre).

Men här finns ändå avsnitt med samtidskommenterande stoff. Exempelvis serien om en person som blir kränkt av ett knasigt youtube-klipp med en pingvin. Efter att ha sett klippet kastar sig tittaren på datorn och skriver ett upprört mail till pingvinen i fråga. ”Man blir ju mörkrädd! Tänk på alla som ser detta och själva knuffar ner sina vänner i vattnet! Jag har faktiskt en syssling vars flickväns bonusmorfar drunknade, så du förstår att detta är extra känsligt för mig!!!”.

– Jag försökte slå ihop alla de upprördhetsgrejerna och vad folk trycker på när de vill bli upprörda över något. Sedan tyckte jag att det var himla roligt att någon blir arg på ett djur och tolkar det som att pingvinen är komiker. Jag vet inte...jag har tröttnat på att skämtförståelsen är så himla, himla låg.

Upplever du att folk inte ­förstår vad som är ett skämt?

– Det finns en ohederlighet i att läsa ett skämt som om det var ett seriöst debattinlägg. För det felet tycker jag att många gör. De reagerar på och bemöter humor som om det vore en del i ett partiprogram.

Har det hänt att du fått den typen av reaktioner när du skämtat?

– Det jag känner mig mest kvävd av att är att folk tänker att jag alltid menar det jag skriver. Att det alltid finns djupare poäng eller åsikt bakom mina teckningar. Men ibland är det bara ett dumt skämt, det finns inget där att gräva fram! Jag gillar att leka med vem avsändaren är, och då blir jag väldigt begränsad om folk alltid tror att avsändaren är jag, när det i själva verket är en karaktär som är helt dum i huvudet, haha.

I det nya albumet ägnar du dig mer åt renodlade skämt och ­mindre åt samhällskritik än ­tidigare. Varför?

– De senaste åren har jag knappt velat läsa nyheter för jag blir bara arg och deprimerad. Sedan har jag tvingat mig till det på grund av olika jobb. Men just nu är jag mycket mer intresserad av människor och ”hur beter man sig mot varandra” än sakfrågor och så. Men det kanske kommer att svänga igen. I den här boken har jag försökt isolera mig från det dagsaktuella och mer försökt göra roliga grejer och att underhålla mig själv.

I ”Jag kommer med stryk” finns också en enruting om Tristan Lättkränkth, makan Stelia av släkten Humor-Löös och deras ättlingar. Är det lättkränkta debattklimatet en orsak till att du velat bort från det politiska i serierna?

– Kanske... För några år sedan fick jag uppdrag som var ”Kan du skriva en krönika eller serie som är exakt så här som vi har tänkt?”. Vad jag skulle tycka var liksom med i beställningen. Några gånger fick jag ta såna gig bara för att betala hyran, men det lämnade en sån fruktansvärd äckelkänsla efter sig. Jag vill inte vara en del av att ”ragea” över något som alla är arga över bara för att jag har fått den beställningen. Jag har blivit mer och mer trött på det.

Och nu måste du inte det ekonomiskt längre?

– Jo, haha. Jag börjar närma mig total ekonomisk kris istället. Nu försöker jag undvika att vara del av något jag tycker är äckligt.

När känns det äckligt?

– Det äckliga är när jag ska tycka något så att någon annan kan sälja annonsplats, fastän jag kanske egentligen inte har någon åsikt alls i frågan. Men så tycker någon annan att jag ska tycka det, för att det passar så bra in i pusslet.

Anpassar du dina serier för att slippa folks ilska?

– Nej, jag tror snarare att folk kan bli arga för att jag inte gör lika tydliga politiska serier. Det kan vara än mer provocerande. Men jag vill inte vara en del av debatten längre, jag vill hålla på med konst och humor just nu. Sedan fortsätter jag såklart att tycka saker, och vissa serier är fortfarande åsiktsdrivna. Men att omvända någon är inte drivkraften längre, som jag kände tidigare i perioder. När jag ville få folk att se det tokiga i någons argumentation, till exempel. Med den här boken har det inte varit så mycket så.

Tyckte du att humorn fungerade för att upplysa folk?

– Ja, men ibland kunde jag känna att jag gjorde ett blogg­inlägg eller serie som testade en tanke. Och sedan användes den av vissa för att drämma i huvudet på andra. Och det är klart, man kan inte styra var saker landar, det får eget liv. Men jag kände att jag på många sätt var med och bidrog till ett ganska osunt debattklimat.

Slutligen: När vill du bli tagen på seriöst allvar?

– Jag vill bli tagen på allvar när jag i något sammanhang – mot förmodan – pratar med min vanliga röst och håller fram något jag tror på seriöst. Jag vill inte bli tagen på seriöst allvar när jag skämtar och har tagit på mig tramsbyxorna.