– I en turnébuss någonstans på Närkeslätten ropade han: ”Stanna bussen! Jag går av här!” berättar Tomas Forssell, som har varit en av Nynningens frontpersoner sedan begynnelsen. I dag ser han händelsen på Närkeslätten som typisk för bandets första år tillsammans.
– Vi spretade så mycket på den här tiden. Den nya plattan håller ihop bättre, det är den bästa plattan vi har gjort.
På den nya skivan finns både nytt material och nytolkningar av låtar från Nynningens 50-åriga historia. Är du nostalgiskt lagd?
– Det har jag inte tänkt på. Det kanske jag är. Jag har alltid haft en känsla för 70-talets musikrörelse, det fanns en öppenhet och sammanhållning i den, en kreativitet. Vi gjorde så bra saker. Tyvärr har mycket från den här tiden fått skit över sig. Jag har upplevt den positiva sidan av den tidsandan. Jag tycker att vänsterrörelsen ibland har varit enögd, men Nynningen har aldrig varit partipolitiska, vi har varit politiska anarkister på vänsterkanten.
Musik från 70-talet får ofta kritik för att ha varit plakatpolitisk. Håller du med om det så här i efterhand?
– Ja, för fan! Jag har själv skrivit mycket plakatpolitiska låtar. Några pladask får man erkänna att man har gjort. Men det fanns en konstnärlig frihet även i det. En låt som jag skrev om Thorbjörn Fälldin var inte så jävla rolig till exempel. Dåliga rim. Men det där skiter jag i idag. Och flera politiska låtar håller faktiskt fortfarande. Ett exempel är ”När så tingen börjar klarna” som finns med på nya plattan.
På sen nya skivan finns en låt som heter ”Batongerna dansar”, som skrevs redan 1975, men som handlar om ett brännhett nutida politiskt ämne. Jag citerar: ”Trots att tjuvarna blir färre blir polisen bara fler. Vad är det som blivit värre, vem är det som polisen ska slå ner?” Varför skrev du den?
– Då handlade det om att de privata väktarna skulle få liknande befogenheter som polisen. Man ville skydda sin egendom med privata väktarbolag. Nyligen blev jag kontaktad av en rättsjurist i Lund. Han var för ung för att ha upplevt Nynningen på 70-talet, men hade hört låten på Youtube och ville framföra den på en konferens. Då lyssnade jag på låten igen. Jag tänkte: Om en rättsjurist tycker att den har något att säga oss i dag, han sa till och med att den var genial, då kanske jag bör fundera på varför.
Den handlar om att det inte behövs fler poliser – en fråga det nästan finns total politisk enighet kring i dag.
– Jag vet faktiskt inte om vi behöver fler poliser. Jag tror att vissa av problemen blir större om vi får en poliskår som provocerar fram fler konfliktytor. Men vi har diskuterat den här frågan mycket i bandet.
Nynningen var en del av en kraftfull politisk vänsterscen under 70-talet som kopplade ihop olika kulturuttryck, främst musik och teater. Blev framtiden som du trodde?
– Vi trodde nog aldrig att vi skulle få en värd som styrdes av två dårar: Trump och Putin. Man häpnar varje dag.
Ser du några ljusglimtar i det nutida politiska landskapet?
– Absolut! Greta Thunberg kan få upp en hel världs ögon. Hon har talat om för oss att kejsaren är naken. Hon har rätt, men vi behöver fler av hennes typ.
Tycker ni att kulturen ska vara mer politisk än i dag?
– Ja, absolut. Vi får inte vara rädda för att ta ställning. Jag tänker åter igen på Fridays for future och Greta Thunberg och den generationen, som vi stöttat med stödspelningar. De är röster för sin generation, vi måste stödja den. Vår generation har tystnat.
Varför tror du att det är så?
– Väldigt många brände sig på 80-talet under satsa-på-dig-själv-perioden. Allt det kollektiva skulle bekämpas, detta strömmade som en medveten ideologisk krigsföring mot 70-talet.
Människor har också blivit äldre.
Vilka förvaltar ert musikaliska arv idag?
– Mikael Wiehe, Stefan Sundström, Jan Hammarlund… Det finns många. Det finns också en rad band i 20- och 30-årsåldern som ser upp till 70-talets musik.
