Något sådant blev det inte. Vad de enades om var detta.
Till minne av en villkorslös kärlek.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Inskriptionen som syskonen i denna scen i Jonas Gardells släktkrönika lyckades enas om blev också titeln på hans roman.
– Jag trodde att jag skulle skriva en bok om Sverige och hur det förändrats sedan 1970-talet. Men så fort jag skrev om hur min mamma Ingegärd smäller ihop grytlocken en morgon och går genom huset och sjunger ”Gyllene morgon!” så kapar hon boken. Hon tar över.
Boken har, som alltid i Jonas Gardells författarskap, även flera politiska dimensioner. En av dem är feministisk. Romanen gestaltar bland annat hur ett patriarkalt samhälle tvingar mamman att ta på sig skulden för pappans brutala svek.
Skriver du fram en besvikelse över det – att hon tog på sig en skuld som inte var hennes?
– Vad jag framför allt skriver fram är ett kvinnoporträtt över en kvinna född på 1920-talet, med de begränsningar det innebar. En nyckelscen är när Ingegärds föräldrar tar de tre döttrarna till en läkare från Uppsala som mäter skallarna på dem och utifrån det förklarar vad de kan ”bli”. Flickorna kan välja mellan att bli folkskolelärarinna, kontorist eller sjuksköterska. Bröderna däremot, får drömma hur högt de vill. Ingegärds storasyster blev folkskolelärarinna, men vad vet vi om vad hon faktiskt ville?
Lustfylld sorgeprocess
– Min mamma sa, när hon förväntades sticka en tumvante, om inte männen gör detta gör jag det inte heller. Jag måste vara fri. Länge kunde Ingegärd upprätta denna frihet i kraft av sin begåvning, skönhet och karisma, men hon nöttes ner långsamt i samhället,
i äktenskapet. Blev en gnetig kärring. För mig är det ett feministiskt kvinnoporträtt eftersom det beskriver villkoren för en kvinna född på 1920-talet.
Jonas Gardell beskriver arbetet med sin roman om mamman som en smärtsam, lustfylld sorgeprocess. Att sedan lämna skrivandets bubbla, att låta boken möta läsare blev ett ytterligare steg:
– Nu när boken är ute är den inte min. Jag känner mig lite övergiven av boken. Jag trodde att det var ”han och jag” – och nu visar det sig att boken är en slampa som låter sig läsas om vem som helst – alla kan klampa in … Samtidigt vill jag ju det. Min roman är min rymd, men jag bjuder in läsaren att ta en månfärd med mig.
Du släpper in läsaren väldigt nära. Är det medvetet – eller blir det bara så?
– Oj. Det blir nog så. Det är nödvändigt. Som konstnär måste det vara på riktigt. Jag måste våga in i smärtpunkterna och trycka extra hårt. Man kan inte sejfa eller skydda
sig i en sådan process. Däremot är inte berättelsen privat, den är filtrerad genom mitt yrkeskunnande. Ingegärd och Bertil blir karaktärer, säger han och fortsätter:
– Den här familjen utsattes för social skam, bland annat genom missbruk. Och när jag blev våldtagen som barn skickade mor mig till skolan med orden ”Du får inte berätta för någon och nu ska vi aldrig mer tala om det här”. Men jag löd inte. Jag har i hela mitt liv berättat, för alla. Jag tror att det är enda möjligheten, att berätta. För att vi ska lära känna varandra. För att vi ska läka. Jag tror att det är livsviktigt. ”Blott i det öppna ligger din möjlighet”, som det heter i psalmen.
Publiken är familj
Att Jonas Gardell skriver utan skyddsnät är
antagligen en av anledningarna till att han blivit så folkkär, han öppnar för igenkänning.
Och han beskriver känslan av att turnera som att möta sin familj.
– Jag har nästan en bättre relation med människor jag inte känner, jag har gripit tag så i människor att de upplever att de känner mig. Så jag uppträder för vänner, det är inte bara en publik.
– Det är vackert att ha den relationen. Och det är fantastiskt att de sjunger mina sånger på sina begravningar och bröllop. Jag tycker om att vara en bruksartist och bruksförfattare. I stunder av glädje och sorg, då kan jag finnas där.
Finns det inte en baksida?
– Mordhot ingår i arbetsbeskrivningen. Mordhotad har jag blivit sedan jag var 18. Men det är så lite numera, det mesta sker i sociala medier och det når mig inte eftersom jag inte tittar.
En framåtrörelse
Jonas Gardell har via sin humor skildrat svärtan i mellanmjölkens land, han har skrivit om mobbning, våld, skam och förnedring,
i flera böcker. Under dessa år har en allt starkare rättviserörelse vuxit fram – men parallellt med den också en växande högerpopulism.
Ser du ändå en framåtrörelse, en positiv utveckling?
– Se på vad kvinnorörelsen har åstadkommit. Det fanns en tid då män på allvar diskuterade om kvinnor var människor – eller inte. Och så pratade jag med min syster bara häromdagen och hon talade om hur det fortfarande är så att en kvinna långsamt nöts ner.
Jonas Gardells nya show heter ”Queen of fucking everything”.
– Det är ett budskap jag även vill ge till mina egna barn. Begränsa dig inte. Var Queen of fucking everything! Den nya showen kommer framför allt att handla om hur vi gör motstånd. Vi lever i en berättelse om Donald Trump, klimathotet, en ökad polarisering där allt slits sönder och en riksdag som inte kan komma överens om något. Vi berättar bara de onda sagorna och inte de goda sagorna. De skrämmer mig mycket! Vi måste prata om mod och livslust om vi ska greja det här.
– ”Kommer världen att gå under”, frågade min dotter när hon var 10. Ja, det är ju möjligt. Vi ska inte blunda för allvaret och för att det är möjligt. Men mänskligheten har grejat det förr. Jag säger till mina barn: Titta på mig och på pappa Mark. När vi blev ihop gick samhället knappt med på att två killar fick vara tillsammans. Om någon då hade sagt att vi 30 år senare skulle vara lagligt gifta och ha barn – hade ingen trott det. Det var ju en omöjlighet. Men pappa Mark och jag nöjde oss inte med att det var en omöjlighet. Genom politisk kamp och mod gjorde vi det omöjliga möjligt.
Jonas Gardell om …
… vad som inger hopp:
– Det ena är att vi befinner oss i en pendelrörelse. När högerpopulismen breder ut sig måste man komma ihåg att den når sin yttersta punkt och sedan vänder den. Det andra är att vi måste berätta om att vi i Sverige aldrig varit så lyckliga och framgångsrika som nu. Om vi slutar fixera oss vid de onda sagorna och höjer huvudet ser vi ett Sverige som vi kan vara stolta över och som inte är i närheten av någon jävla systemkollaps.
… att åka till bokmässan i Göteborg:
– Jag ser mycket fram emot det och att träffa läsare. Jag är ju idag inte bara författare, komiker och artist – jag är även samhällsdebattör. Jag upplever att jag får respekt
i alla de rollerna. Förr var det vattentäta skott. Men det är häftigt att i dag kan du vara allt detta samtidigt.
… vem som vann valet:
– Ingen vann valet. Men, 82,5 procent av väljarna markerade tydligt mot det icke-demokratiska Sverigedemokraterna, vad än SD
tror. Vill du ha en förlorare så är det SD.
… att göra en podd med maken Mark:
– Mark och jag har hittat en plattform för att hålla kontakt med människor. Folk mejlar oss om allt, för att berätta sina livsöden: Jag har blivit utsatt för nätmobbning. Jag engagerar mig för en lesbisk kvinna från Uganda. Och de frågar: Kan du göra något?
– Det är fantastiskt!
