Platsen boken utspelar sig i är Rom. Tiden är andra världskriget. Den lille pojken Useppe är frukten av en våldtäkt förövad av en tysk soldat. Useppe känner, sargad av kriget som han är, samhörighet med alla levande och döda, djur som människor. Medan hans mamma, den för tidigt åldrade lärarinnan Ida Ramundo, jobbar promenerar pojken runt runt i Rom med fårhunden Bella i sitt släptåg. Vissa av dessa vandringar är så poetiskt kristallklart skildrade att det är svårt att finna något motstycke i litteraturhistorien.

Elsa Morantes magnus opus har jämförts med Tolstojs ”Krig och fred” och Victor Hugos ”Samhällets olycksbarn”. Jag skulle säga att ”Historien” är den bästa av de tre.

Romanen är en ursinnig vredesaktion mot makten och krigen – och mot de övergrepp som historien har begått mot människan. Samtidigt är boken en kärleksförklaring till de stupade, arkebuserade och ihjälfrusna. Nu vågar jag formulera det:

Detta är den vackraste boken som har skrivits.