BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

En grupp ungdomar i hamnstaden La Ciotat i södra Frankrike har genom arbetsförmedlingen tussats ihop för ett slappt sommarjobb: att skriva en deckare med hemstaden som bakgrund. De spånar kring att använda det gamla varvet och stadens kommunisthistoria som byggstenar i en mordgåta.

Vill ha mer våld

Ensamvargen Antoine tycker att de flesta idéer är töntiga och vill ha mer våld. Resten av gruppen reagerar äcklat när han läser en upphetsad skildring av en massaker. Instruktören Olivia – en känd deckarförfattare som tagit jobbet utifrån sitt patos för litteratur – ser däremot potential i Antoines skrivande.

Antoine fortsätter provocera resten av gruppen, ofta genom halvrasistiska förolämpningar, men också genom sin småperversa sadistprosa som antyds grunda sig i en reell våldsfetisch.

Varför är han så knäpp? Frågan blir tyvärr inte mer intressant, och svaret är inte heller särskilt tillfredställande. Antoine både beundrar och föraktar sin mentor Olivia för hennes höga ställning inom den kulturmarxistiska eliten. Själv spelar han tv-spel, kollar på krigsdokumentärer, flexar med en pistol på sociala medier, hänger med sina kompisar och tycker om att bada ensam vid klipporna. Ändå verkar han ständigt disträ, frånkopplad alla sammanhang.

Underutvecklat känsloliv

Laurent Cantet vill låta oss lära känna Antoine genom hans interaktioner med Olivia, men trots att de har några brännande scener tillsammans förblir den väsentliga delen av hans känsloliv underutvecklat. Till en början är det spännande att följa, men snart blir dramat förutsägbart.

Annars är ”Gruppen” vältajmad både politiskt och kulturellt när så många verkar ha svårt att skilja på konstverk och upphovsman. Filmen är tyvärr inte lika tajt välskriven som ”Mellan väggarna” (”120 slag i minuten”-regissören Robin Campillo har åter igen författat halva manus).  Trots många intelligenta diskussioner om fiktionens gränser, och fina prestationer främst av birollsinnehavare, lider filmen av att vara både övertydlig och vag samtidigt.    Kristoffer Viita