Var Elisabeth och Sven höll hus brydde jag mig inte om. Jag satt i en av länstolarna. Det enda ljud som hördes var det svirrande ljudet av ventilationsfläktarna.
Transistorradion var stängd för att spara batteri. Jag var ju inställd på att i värsta fall vara kvar i valvet i flera veckor till, så radion skulle behövas.
Fortfarande var jag säker på att Sverige aldrig skulle riskera gisslans liv. Och min teori om att slå tillbaka ett anfall så polisen med prestigen i behåll kunde säga att de måste släppa ut oss för att skydda gisslan – den teorin trodde jag stenhårt på.
Jag trodde att anfallet skulle komma genom dörren på något sätt. Allt annat vore ju helt vansinnigt. Eller ...?
Plötsligt kunde vi höra hur surrandet från ventilationssystemet saktade av och stannade.
I samma ögonblick hände två saker. Vi hörde ett väsande från det stora borrhålet och såg och kände hur ett gasmoln sköljdes ner över oss. Samtidigt hörde jag hur valvdörren blev attackerad.
Egentligen skulle vi alla ha dött därnere.
Supersnuten Ingemar Krusell beskrev senare i tidskriften »Nordisk Kriminalpolis« vilken tur polisen haft med aktionen. Han jämförde det med att pricka in tretton rätt på stryktipset med en enkelrad.
Polisens attack vilade på önsketänkandet att de efter gasningen skulle kunna bryta sig in i valvet på en kvart för att rädda livet på gisslan. (Senare erkände polisen det omöjliga i att ta sig in så snabbt.)
Gasen var den omdiskuterade K625. En tår- och stridsgas som användes i det pågående Vietnamkriget.
Att vi inte dog berodde på att gasen, tack och lov, blev så klantigt insprutad att åttio procent virvlade tillbaka upp mot poliserna på grund av aerodynamiska lagar om luftströmningar i rör.
Ner till oss nådde »bara« tjugo procent av den avsedda dosen. Det räckte för att förorsaka full panik.
»Sluta gasa, stoppa gasen«, skrek och tjöt först tjejerna i gisslan och sedan vi andra.
Jag förstod först inte varför gasen orsakat sådan panik hos både gisslan och Olsson, men de hade alla legat nära golvet dit den tunga gasen sökte sig. Själv hade jag råkat sitta i länstolen och inledningsvis bara känt ett lätt obehag.
Polisen hade ytterligare en räddningsplanka i Olsson som uppträdde som »polisens bästa vän i nödens stund«.
Vad som utspelades finns delvis dokumenterat genom de ljudupptagningar som polismikrofonerna lyckades fånga när surret från ventilationssystemet var borta.
I den plötsliga tystnaden viskade jag extra tätt intill Olssons öra att han skulle trycka ner Birgitta mellan valvdörren och arkivskåpet och få henne att skrika att hon var fastklämd så de skulle sluta försöka ta sig in.
Själv hämtade jag väskan med dynamit så vi kunde ha den när vi ställde oss på arkivskåpet utom skotthåll från alla hål i taket men med möjlighet att lobba dynamit över valvdörren för att få dem att lägga av.
Hopp om ett liv
Egentligen skulle det inte finnas utrymme för ändringar i planerna som skulle kunna innebära katastrof.
Om man inte som katastrof räknar att jag ska kunna åka fast hos passpolisen i något land då jag varit på rymmen sedan året före med hjälp av ett antal falska pass.
Men katastrofen uppenbarade sig alla fall i form av en ung idiot till skånsk rånare vid namn Kaj Robert Hansson. Han hade just landat från Hawaii och upptäckt mig i passkön på Kastrup när jag kom flygande från Beirut med min libanesiska polare Osman Mashalki.
Hade jag inte träffat Kaj Robert Hansson, hade det inte blivit något »Stockholmssyndrom« eller »Norrmalmstorgsdrama«. Meningen var att jag och Osman diskret skulle ta färjan över till Malmö och åka tåg till Stockholm, där vi avtalat ett möte per telefon från Beirut med några polare till mig som skulle övertalas att satsa pengar i de affärsprojekt vi hade på gång.
Det var i slutet av januari 1973. Libanesen Osman hade jag träffat nästan ett halvår tidigare i Salzburg, Österrike, där han och hans polare fastnat med en bil, då tyskarna spärrat gränserna och inte släppte in några turistaraber i Västtyskland. Detta sedan palestinasnubbarna i Svarta September attackerat OS-byn i München och skjutit ihjäl en hel hög israeler.
Att även jag hamnade i Salzburg vid samma tidpunkt berodde på att jag mer eller mindre tvingades fly ut ur Västtyskland efter en misslyckad grej utanför Hamburg. Jag blev knivhuggen i handen en sen natt av en västtysk soldat på permission. Soldaten råkade klampa in mitt i en röra som jag och min svenske rymmarkompis Uffe Lövgren ställt till. En grej som urartade. Uffes rymmarstråt tog slut när han blev slagen sanslös av soldaten och greps av den västtyska polisen. Men jag smet alltså iväg till Salzburg.
Det hade i och för sig bara gått en dryg månad sen jag och Uffe hade rymt. Mycket hade hänt. Men ännu mer hände innan vi rymde, för fängelset vi rymt ifrån var inte ens ett riktigt fängelse – bar en fånig semesterkoloni som var menad som lekplats för fångfamiljer i slutet av långa straff.
Inte ens det »vanliga« fängelset vi kom ifrån var ett riktigt fängelse fast det var klassat som »sluten anstalt« då det hängde ihop med Centralfängelset i Uppsala. Studiegården var egentligen bara ett par baracker för tjugoen fångar med ett staket runt där det var meningen att fångarna skulle studera. Också det i slutet av sina långa straff.
Tyvärr visade sig Studiegården vara en jävla fars, men jag hade i alla fall lyckats trassla mig dit för att avsluta det elvaåriga fängelsestraff jag lyckats skaffa mig som nittonåring.
Det var ett tvådelat straff utdömt dels för att jag som artonåring försvarat mig mot två poliser med pistoler och batonger som de slog mig med trots att jag sa till dem att inte göra så. Det slutade med att jag klappade till dem och fick tre års fängelse för besväret.
Resterande åtta år fick jag för bankrån och för slagsmål med ett par andra poliser. Den ene av dem slet så i min pistol att den gick av två gånger. Kulorna snuddade den andre polisens axel.
Guds ställföreträdare på jorden påstod att jag som nittonåring medvetet försökt skjuta poliserna, vilket är rent trams. Hade jag velat skjuta dem så hade jag kunnat göra det utan problem. Men en domare har ju alltid rätt – även när han har jävligt fel!
Uffe Lövet å sin sida hade bara fått några år för haschsmuggling med bil från Turkiet. Även han var i slutet av sitt straff.
Skillnaden vara bara att han visste exakt när han skulle bli fri. Jag hade däremot inte fått något datum. De lurade mig in i det sista. Fjorton dagar innan Studiegården noterat frigivning i min journal, kom besked att jag måste göra drygt två år till. Så när jag som plåster på såren trugades att åka på semesterkolonin Lingatan tillsammans med min tjej Maria, var jag på väg att rymma i ren protest.
Fick jag inte en chans att bli en god medborgare i frihet, skulle jag se till att bli en jävligt dålig medborgare på rymmen – som också är en slags frihet, en frihet utan ansvar.
Antingen rymmer man till något, eller ifrån något.
Att rymma till något är mindre som orsak än att rymma från något.
Den vanligaste orsaken till rymning är helt enkelt att det själsliga trycket ökat så man känner att man håller på att förlora sig själv i ett träsk av allehanda förnedringar; förnedringar som i de flesta fall är oavsiktliga och meningslösa, och även om förståndet inser att allt är en följd av ett tungrott och likgiltigt och obegåvat system, så skriker känslorna att det får vara nog!
Allt är bättre än självplågeriet det innebär att lägga band på sin stolthet och värdighet som människa. Det finns en gräns för hur mycket skit man förmår tugga i sig innan man spyr – även om man inser att man på sikt tjänar på att huka sig.
Men till vilket pris? En fråga som ständigt gnager.
Går jag med på denna skymf – vad är då nästa steg? Psykiatern Herterich våldgästade min cell en gång på Kumla och sa till mig då jag suttit isolerad ett halvår, att om jag bara gick med på att säga något positivt om personalen eller Kriminalvården nästa gång jag blev intervjuad i någon tidning, så kunde jag räkna med att bli släppt från isoleringen omedelbart och därtill räkna med en permission inom kort.
Det kan tyckas att en sådan liten sak som att säga något vänligt om personalen (vilket jag i och för sig skulle kunna ha gjort utan att ljuga eller hyckla) inte var något att bråka om, mot att jag skulle komma ut från isoleringen och kanske få en permis.
Men i situationen var insatserna annorlunda, åtminstone för mig. Det enda jag kunde tänka på var vad jag skulle gå med på nästa gång? Om jag accepterade detta? Så jag sa »nej«.
Det var enda gången jag träffade Herterich, så det kanske bara var ett test han genomförde.
Kompromissa kan man göra inom en mängd områden. Att komma överens är grunden till alla vettiga förhållanden, men man ska aldrig kompromissa om de få grundpelare som man till slut identifierat som sina absoluta fundament som människa. Det är därför det är viktigt att ställa till med en mental vindsröjning då och då – för att komma i harmoni med sig själv, trots tvingande omständigheter.
Att bara dra iväg.
Det finns ett annat sätt att balansera trycket från alla samhällets tanklösa förtryckarmekanismer utan att rymma: stanna kvar inom systemet och slå tillbaka.
Jävlas med mig, så jävlas jag med er.
På alla sätt. Lagliga som olagliga. Huvudsaken är att man känner frid i själen när man slagit tillbaka. Alla har vi våra gränser för vad vi står ut med.
Men visst hade allt kunnat bli annorlunda efter de elva åren på gråa fängelser med höga murar runtom. Jag hade varit löjligt naivt inställd på att få komma till Studiegården och lägga all skit bakom mig. Den sista tiden av straffet skulle jag uppleva att få studera på universitetet och kunna sitta på Uppsalas berömda bibliotek och förbereda mig för livet i frihet. Min tjej Maria var på väg att flytta till Uppsala under sin praktiktid för socionomexamen, och jag såg fram emot att umgås med henne på kvällar och veckoslut – eller när vi kunde för studiernas skull.
Det var den framtid jag trodde på när jag den 15 september 1972 kom till Studiegården bakom det stora centralfängelset på Dag Hammarskiölds väg 13 i Uppsala. Detta efter att ha fått en transportpermis från Tidaholmskåken så jag kunde inställa mig frivilligt. Bara det att inställa sig »frivilligt« på ett fängelse är emot alla instinkter, men nu var det ju en del i spelet.
Innan jag ens hade hunnit igenom grindarna till Studieområdet, mötte jag en kostymklädd kille med dokumentportfölj som sprack upp i ett leende och ett glatt tillrop.
»Nämen, är det inte Clark Olofsson som kommer här«, sa killen som jag inte kände igen, »du ska veta att Birgitta är min, så ta nån av dom andra!«
Inte förrän han log så saliven smattrade i mungiporna kände jag igen Stickan Hultman från Mariefredskåken några år tidigare. Av det halvförvirrade och sporadiska samtal som följde fick jag reda på att Birgitta var en av lärarinnorna på Studiegården och att han själv var på väg till någon skola i stan. Jag hade fått alla mina positiva förväntningar uppfyllda redan innan jag kommit innanför Studiegårdsgrindarna. Tillgängliga tjejer som lärarinnor och utgång till omgivande skolor. Det lät positivt. Här skulle studeras och bli något innan jag hann mucka!
Redan dagen efter hade alla mina naiva förväntningar gått upp i rök. Stickan hade skojat om de tillgängliga lärarinnorna, Birgitta var en halvgammal mycket gift kvinna, och den andra lärarinnan var en förkrympt nucka som jag aldrig någonsin bytte ett ord med.
Och det där storslagna med att han var på väg ut till universitetet gällde i stort sett bara honom – om man borträknar en hustrumördare och en fullblodsbedragare som båda studerade till präst! Omvända under galgen! Fast bedragaren blev riktig präst till slut, därtill känd som en stridbar kvinnoprästmotståndare i någon församling på Söder i Stockholm innan han avgick med buller och bång. Men präststuderande Gustav A. var en riktig kamrat, när han senare fick det som skulle bli mitt falska pass i handen, tittade han fromt upp mot himmelen och sa: »Käre Himmelske Fader, kan du titta bort i tjugo minuter så jag kan hjälpa en broder i nöd«, varpå han gjorde om passet med mitt foto och nya stämplar. Han var en god kristen.
Istället för svängdörrar på fängelseporten så vi fångar skulle kunna studera i någon av stans skolor och kunna umgås med fruar och fästmör och folk i allmänhet på fritiden, så fick jag snabbt klart för mig vad som gällde.
De som bestämde var trion fängelsedirektören (en avdankad 73-årig prästvigd humanist som senare sa att han fick ont i magen varje gång han såg mig), studierektorn (en liten flintskallig nervöst hysterisk ekorrliknande man i 45-årsåldern) och Lasse (en nästan två meter lång ung allmänlärare med lika mycket kurage som en blöt sparris).
Det var av direktörens stackatostämma jag fick höra att jag som alla andra skulle studera på egen hand, kanske med hjälp av lärare, i studiebaracken måndag till fredag mellan 08.00 till 16.00 med avbrott för lunch mellan kl. 12.00 och 13.00. För detta skulle jag få en lön som uppgick till fyrtioåtta kronor i veckan. Besök av utomstående skulle beviljas efter »anhållan« till ledningen, och besökstiden var några timmar lördag eller söndag! Jag trodde jag hörde fel. Att vara på Studiegården med friheten alldeles bortom ett litet staket, så man både kunde se och höra livet därute, var ju fan så mycket värre som upplevelse än att vara inspärrad bakom en hög mur där man inte hade något val.
Det var som att sätta en läcker middag framför en hungrig och säga att man inte får äta.
När jag började bli förbannad smet först den ryggradslöse Lasse ut från expeditionen med sitt påklistrade leende, och studierektorn som försiktigt hade makat sig mot dörren, hasplade ur sig »att sådana är studiereglerna« och försvann. Direktören reste sig nervöst upp och trumpetade att det fanns möjlighet att gå på bio i grupp, eller kanske teatern, och glöm inte att det finns permissioner. Efter den harangen blev jag mer eller mindre utkörd från hans kontor. Vad var det för jävla ställe jag hamnat på?
Det kunde ju inte bara vara jag som tyckte att de här reglerna var helt åt helvete? Förutom Stickan Hultman kände jag igen konsthandlare Classe Unger, några tokiga ungrare, en nerdekad bilhandlare och astmatiske Anton för att inte tala om Povel som var en egensinnig rackare som alltid hade något lurt på gång. De flesta andra höll låg profil mest av nödvändighet, för dom tyckte att det ju trots allt var bättre att vara på Studiegården och kunna mygla till sig permissioner och annat, än att sitta inspärrad på Kumla. Så alla kuvade höll i stort sett käften och följde alla regler. Helt åt helvete. Men Povel hade några andra tankar om hur tillvaron borde se ut.
Povel hade både sett och hört hur jävla förmyndaraktigt vi blev behandlade, så redan den andra kvällen jag var där gled han in i min cell (som för övrigt var inredd exakt likadant som på alla fängelser i Sverige, men utan handfat), och frågade om jag ville hänga med ut på en öl? Klockan var nio på kvällen. Grinden låst. Utan en sekunds tvekan svarade jag ja.
Här kan du köpa hela boken.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
