– Jag är människa, protesterar Andrej, ett svar som får en käftsmäll till svar. Inte många tagningar senare har han gått med i samma gatugäng, han vill hellre vara en av mobbarna än ett mobboffer. Snart har Andrej slagit sönder sina pianofingrar i slag med rivaler som slåss om inflytande i Kazan, huvudstad i den ryska delrepubliken Tatarstan. Det är slutet av 1980-talet, Sovjetunionen faller samman ideologiskt, moraliskt och ekonomiskt.

I åtta avsnitt filmade i ljusfattiga tagningar, mot bakgrund av sönderfallande bakgårdar, vittrande färg och betonggrå vinterdagar vars smuts och råa luft går genom rutan, drar han och andra unga runt på stan, rånar folk och butiker, trakasserar förbipasserande. Så småningom börjar de också mörda – först andra, sedan varandra.

Den enda regeln gängen respekterar? Grabbar ber inte be om ursäkt. Alla andra principer fastställs i stunden, när en eller flera av dem anser sig ha blivit kränkta och kräver att kamraterna står upp för dem med våld. (På samma sätt som Vladimir Putin lovar hämnas dem som går över Rysslands röda linjer.)

Perfekt grogrund för Putin

Föräldrar låtsas som ingenting eller så försöker de att uppfostra sina ungar genom hot, skrik eller en tegelsten instoppad i en socka som de slår barnen med. Företrädare för den kommunistiska staten – lärare, ledare i den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomol, poliser – framstår som cyniska kappvändare. Ingen tror på någonting och det krävs ingen vidare fantasi för att se hur de här människorna några år senare har blivit lojala tjänstemän i Putin-regimens tjänst.

Med andra ord är det som upplagt för en tittarsuccé.

Inspirerade till subversivt snöbollskrig

Ryska medier har ägnat spaltmeter åt Grabbens ord, ännu mer har skrivits i sociala mediers kommentarsfält, samtidigt som låtarna från serien – från samtida tatarspråkig pop till kitchig sovjetschlager och perestrojkarock – toppar olika listor. Men den har också inspirerat andra slags handlingar.

I Kazan samlades i början av december ett antal tonåringar i Leninparken, delade upp sig i grupper döpta efter 80-talets gäng och gav på sig i ett snöbollskrig som liknade seriens slagsmål.

Inom dagar hade alla deltagarna, som identifierades från klipp i sociala medier, blivit gripna. Innan de släpptes fick de lämna fingeravtryck samt sina telefoner för undersökning. Deras föräldrar och lärare kallades till förhör.

Moralpanik – javisst, samtidigt har Ryssland under de senaste veckorna skakats av flera verkliga våldshandlingar, varav det mest kända inträffade i Irkutsk, där en grupp minderåriga torterade en pojke till döds vid en busshållplats. Enligt åklagaren var anledningen att han inte var från deras gata (en händelse som också inträffar i tv-serien).

Sista avsnittet fick göras om

Vad gör Grabbens ord så tilltalande? Visserligen är serien – som är baserad på verkliga händelser från 1980-talet – producerad av den ryska filmindustrins högdjur, personer med mycket nära band till Kremls propagandamaskin. Å andra sidan kan detta sägas om i princip allt som uppstår i dagens Ryssland, utan att propagandan nödvändigtvis blir en tittarhit.

Det verkar också som att serien – eller dess popularitet – inte riktigt föll regimen i smaken. Det sista avsnittet fick göras om så att slutet bättre speglade Kremls totalitära värderingar (ursprungsversionen har läckt och tittare gjort det till sitt nöje att jämföra de båda versionerna).

Kritiker har framfört att rent dramaturgiskt är serien rätt tråkig – våldet växer från käftsmällar till totalt jävla mörker utan några vändningar, utan klimax eller katharsis. De flesta tyckare är ändå eniga om att serien är storslagen, just eftersom den är så populär.

Gängveteraner ger tummen upp

Varför samlar då serien så stor publik? Forna medlemmar i Kazans gamla gäng har visserligen sagt att de uppskattar den som en trogen skildring av deras ungdomstid, men varför skulle andra dela deras nostalgi? Inte minst som att Vladimir Putin var så populär under sina första år vid makten, vilket brukar förklaras med att hans järnhänder fick ordning på landet efter det sena 1980-talets kaos och 1990-talets vilda kapitalism, en tid som ryssar länge mindes som ett nationellt trauma.

Det kan också vara svårt att förstå att den är en succé i Ukraina, framför allt bland unga, särskilt som många ukrainare säger sig förkasta såväl rysk kultur som det ryska språket. Vidare är ryska webbplatser är blockerade i Ukraina.

Sprids vidare på piratsajter

Regeringen i Kiev har utfärdat varningar om att det är förbjudet att ta del av kulturyttringar från ett land som dagligen bombar ukrainska civila.

”Serien främjar våld och brottslighet skildrat ur angriparlandets estetik, och når många tusen tonåringar. Samtidigt innehåller den fientlig propaganda som är oacceptabel i Ukraina under krig”, lät det i en kommuniké från Ukrainas kulturdepartement den 7 december.

För att se Grabbens ord behöver man ladda ned filer på piratsajter. Ändå är det den mest sedda tv-serien på internet i Ukraina, soundtracket har toppat även ukrainska Spotify och Youtube.

En förklaring kommer från modeinfluencern Anja Alchimova, som i ett inlägg till sina hundatusentals följare sa att serien helt enkelt fascinerar henne – vilket fick henne anklagad för att hajpa rysk propaganda och kriminella värderingar.

Katastrofen som närmar sig

Uppenbarligen kan serien ses på olika sätt. Den kan tolkas som ett uttryck för putinism, men också som en mörk kritik av samma ideologi. Som när Andrej och hans kärleksintresse på en fest nynnar melodin till ”Peremen” (Vi vill ha förändring), perestrojkarockgruppen Kinos slagdänga från 1980-talet, som fortfarande är en symbol för oppositionella och spelades flitigt på Belarus barrikader för ett par år sedan. Den som vill kan dock uppfatta scenen som ironisk gentemot frihetskämpar, med tanke på att Andrej är väldigt långt från en hjälte.

Så funkar den ryska propagandan när den är som ”bäst”. Tron på grundläggande, mänskliga rättigheter framställs i bästa fall som en slag personlig smak som det går att träta om. I värsta, och oftast – som en blottad strupe, ett svaghetstecken som avslöjar var motståndaren ska slå för att enkelt krossa en med våld.

Därmed är det inte särskilt långsökt att se likheter mellan skildringen av Sovjetunionens förfall och dagens putinistiska Ryssland, där allt som bär minsta spår av anständighet har bannlysts och krossats och våld genomsyrar alla relationer. Hur mörk och vidrig situationen än ter sig så blir det hela tiden mycket värre – och varken ryssar eller ukrainare verkar kunna slita sig från skildringen av denna ständigt tilltagande katastrof.