De har så roligt tillsammans, flickan och pojken i Uje Brandelius och Clara Dackenbergs bilderbok ”Hemma hos Harald Henriksson”. Medan flickans mamma städar åt pojkens föräldrar i hemmet med designerstolar och konstaffischer med feministsymboler, så hinner de leka både kurragömma ”i flera miljoner rum” och kung och betjänt. Fast lunchen intas separat – flickans mamma har med sig mackor och de sitter i köket, medan Harald och hans mamma äter lagad mat i stora rummet.

Det är en skoningslös skildring av klassklyftor, fast ur ett barns perspektiv – stillsamt, fördomsfritt och utan synbar vrede. En del har tydligen pengar till transformers – andra har det inte.

– Vi hade jättelånga diskussioner om hur vi skulle undvika att beskriva de rika som klyschigt rika och de fattiga som klyschigt fattiga. Ofta har det ju varit så i barnböcker att när rika skildras, så har de pärlhalsband och bor i ett slott. Det ville vi komma ifrån, säger Uje Brandelius och fortsätter:

– Vi ville visa på att rika människor inte behöver se så annorlunda ut jämfört med fattiga människor. Rika människor kan också ha jättefina ideal, de kan vara vänster, men lika fullt så är de rika. Det är det som jag vill beskriva – den här avgrunden som inkomstskillnader skapar.

Det var Lilla piratförlaget som kontaktade Uje, som är sångare och låtskrivare i Doktor Kosmos. De tyckte att hans texter hade en enkelhet och en målerisk kvalitet som även skulle passa för en barnbok. Toppen, tyckte Uje, som länge velat skriva texter till bilderböcker för barn, eftersom han själv älskar serier och bilderböcker. Efter att han lanserat sin idé om innehållet, tussade förlaget ihop honom med konstnären och illustratören Clara Dackenberg – ett val som Uje Brandelius kallar ”a match made in heaven”.

– Hon är grym. Jag hade bestämt en sak och det var att det skulle synas att flickans mamma städar hemma hos Harald Henriksson, men sedan fick Clara fria händer. Efter att jag hade sett bilderna, ändrade jag texten så att den passade bättre. Det var viktigt att det skulle bli just en bilderbok, så jag har försökt hålla texterna korta och låtit Clara brodera ut bilderna istället.

Hade du funderat mycket innan på hur du skulle skildra klasskillnaderna?

– Det var jätteviktigt för mig att inte hamna i pekpinnefållan. Man ska kunna läsa den första gången – om man är ett barn, alltså – utan att ens tänka på att det finns skillnader mellan familjerna. Jag vill visa på både hinder och möjligheter – barnen klarar av att leka över klassgränserna, men samtidigt vet man att när de växer upp, så kommer de sociala strukturerna att slita dem isär. De kommer inte att vara kompisar längre efter att de fyllt femton. Som vuxen vet man det, och det utgör en sorglig fond i boken.

Redan på 1970-talet var sociala skillnader ett stoff för barnlitteraturen. Tror du att man måste skildra klasskillnader annorlunda i dag, jämfört med då?

– I dag är skillnaderna mer brutalt tydliga. Vi lever i ett sorteringssamhälle – det gör det här med klass ännu mer akut att prata om. Jag skulle säga att det inte ens hade gått att göra den här boken på 1970-talet, eftersom en mamma som hade hemhjälp då, snarast sågs som en relik från det förgångna. Vi har gått åt ett allt mer segregerat håll, och det gör det faktiskt lättare att tala om det.

Vad hoppas du sätta igång hos läsaren?

– Jag hoppas kunna ge läsaren – barnen – en skarpare blick, och att både barn och vuxna kan prata om såna här saker. Varför åker Pelles familj aldrig på semester? Varför får vi så konstig mat hos Helena? Jo, för att det finns skillnader. Och många skillnader har sin rot i ekonomi. Det som vi kallar för kulturella skillnader, smak och intressen, beror ju ofta på ekonomiska förhållanden.

För ett par veckor sedan bjöds Uje Brandelius in till Sveriges radio för att tala om sin teaterföreställning om sjukdomen Parkinson, en diagnos som han själv fick för ett par år sedan. Men före sändningen fick han ett oväntat meddelande. Intervjun hade avbokats, eftersom han skrivit en ”politisk” barnbok. ”Vi har valt att inte ha med gäster med tydliga politiska engagemang i andra sammanhang än just renodlat politiska”, skrev den ansvarige i ett mejl.

När Uje Brandelius lade ut SR:s beslut på sociala medier uppstod en smärre storm. Skribenter som Gunilla Brodrej och Roland Paulsen lyfte i krönikor fram avbokningen som ett praktexempel på den ängslighet som börjat råda inom Public service nu under valåret. Uje Brandelius suckar när jag frågar honom om saken. Han är inte portad från Sveriges radio, och han var med i P4 Extra alldeles nyligen. Ändå skaver händelsen.  

– Först vill jag bara säga att det var ett olyckligt beslut av en enskild medarbetare. Det andra är att det säger nåt om vår tidsanda. Det finns en sån ängslighet i dag, eftersom det står folk med slipade vapen runt hörnet och vill halshugga dig om du gör fel.  Jag förstår ängsligheten till en viss del, men samtidigt är det för jävligt att vi är där. Till berättelsen hör också att SR inte hade läst boken, de hade bara hört talas om den. Hade de läst den, så hade de nog fattat ett annat beslut.

Okej, vi lämnar ämnet. Du och Doktor Kosmos kommer ut med en ny singel nu i maj och sedan en fullängdare i sommar. Vad kan du säga om det?

– Jag kan berätta att vi har hållit på väldigt länge att jobba med låtarna, totalt sett fem år. Livet har kommit emellan med arbete och familj och så. Men det har inte saknats saker att sjunga om de här åren… (skratt)  Det har hänt en massa och det var bara att plocka valfritt ämne att skriva om. Det är klart att det kommer att handla mycket om det som många unga i dag går och tänker på, nämligen rasismen.

Kommer man att känna igen er musikaliskt?

– Man kommer att känna igen oss ganska väl. Vi har liksom samlat ihop oss och gjort tolv, tretton jävligt bra poplåtar med tydliga, slagordsmässiga refränger. Vi har insett att vi har varit vänsterns slagordsleverantörer och det är nog det som vi är bäst på. Vi har gått tillbaka till kärnverksamheten.

Till sist – vilket är ditt bästa söndagstips?

– Det jag gör varje söndag är att repa med mitt söndagsband – ”Bredäng brinner”. Vi har satt ihop ett band för att mota söndagsångesten. Vi har hållit på i tolv år nu, och vi gör en ny låt varje söndag som vi glömmer bort veckan efteråt.