Samtidigt som jämngamla kvinnor öppnat upp sig om klimakteriet på kultursidorna har Titiyo också gått helt emot strömmen och med egna ord lyckats bli ”en väldigt, väldigt gammal mamma” till Bibi, nu 1 år. Som om det gick att säga fuck you till både biologi och sociala normer.

Idag sitter den turnéaktuella artisten i frisörstolen och sätter i extensions.

– Jag fyller ut med extra hårslingor så att det blir lite tjockare. Jag erkänner! Men jag har inte hamnat under botox-nålen (skratt).

Exakt 30 år efter att hon slog igenom med ”Talking to the man in the moon” (1989) går det att konstatera att Titiyos status inte dippat en enda gång under karriären. Hennes position som cool girl har varit intakt vare sig hon hittat sig själv på svenska i Så mycket bättre (2014) eller varit sidekick middagsprogram med Plura. Frågan är bara hur det är det möjligt.

– Jag har fått kritik för att jag är långsam och att det tar tid mellan plattorna, men jag tror att det lite är nyckeln till varför jag har hållit. Jag har varit väldigt noga med vad jag släpper ifrån mig, inte slösat på mig själv eller varit någon melodifestivalen-in-your-face. Publiken har nog hunnit bli nyfiken.

På 30 år har du bara släppt sex skivor. Hur har du klarat dig pengamässigt?

– Företagsgig. Vi kan tacka dem för att vi artister kan göra bra plattor. Och så har jag gjort reklam när jag har tyckt att det varit något bra: destination Gotland, recycling för FTI och en liten reklam för Audi. Vissa korta perioder har jag fått leva på spaghetti och ketchup, annars har jag klarat mig bra.

Du har beskrivit dig själv som ”långsam och lat, en sån som aldrig kommer gå in i väggen”. Det låter underbart. På vilket sätt är du är lat?

–Jag är lite ego på det sättet att jag gillar att göra det mysigt. Om jag är sugen på lammstek när jag är hemma själv så gör jag en lammstek. Och jag tänder alltid ljusen fast jag är själv. Jag gillar att äta gott, njuta och sova.

Är inte det snarare att vara livsnjutare?

– Det kan vara så att jag har anammat den svenska jantelagen och tagit till mig andras hintar om att jag skulle vara lat. Men det finns ingen anledning för mig att pressa på. Varför ska jag göra en intervju klockan 9.00 på morgonen när det lika gärna går att göra den 13.00?

Handlar det om integritet?

– Framför allt tror jag att mycket handlar om min röst. Jag har alltid känt att jag har något att komma med, och då kanske det också är lättare att ställa krav på skivbolag till exempel. Jag har aldrig blivit överkörd riktigt.

För drygt ett år sedan, när du var 50, fick du barn: Bibi, nu 1 år. Din första dotter Femi är 26. Hur kommer det sig att du ville skaffa barn så sent i livet?

– Det började såklart med att jag träffade Viktor, som är 15 år yngre och inte hade några barn. När vi hade varit ihop ett tag började vi titta på möjligheterna. Och då upptäckte vi att det fanns chanser, med lite push... så vi testade.

Hur var IVF-processen?

– Det är bara att försöka hålla huvudet iskallt. Är man ung och inte direkt har någon förklaring till varför det är svårt, då kan jag fatta att det är jättejobbigt. I det här fallet var det nästan tvärtom: Funkar det här så köper vi en lott (skratt). Besvikelsen hamnar i ett annat läge.

Hur länge fick ni hålla på?

– Ett halvår ungefär, men jag fyllde på mina hormondepåer under en längre tid. Det var otroligt chockerande när vi fick veta att det fäste. Eftersom vi tog det bit för bit, med väldigt korta delmål så vi hann vi aldrig till ”hm, tänk om det är jättejobbigt att ha småbarn?”.

Blev det en kalldusch att ha bebis igen?

– (skratt) Lite. Jag klarar det, men det är ­jobbigare än vad jag mindes från när min ­första dotter var liten.

Många kvinnor i din ålder är i klimakteriet. Själv är du bebismamma igen. Hur känns det att vara i en annan fas än dina jämngamla?

– Det har nog alltid varit lite så. Jag har alltid umgåtts så mycket med både yngre och äldre, och så är jag uppväxt utanför normerna. Min pappa fick nio barn med sex olika morsor, min äldsta dotters moster är yngre än min dotter. Det är väldigt stökigt, på ett positivt sätt. Därför har jag nog inte reflekterat så mycket över att det blivit så annorlunda.

Inte nu heller?

– Jo, nu gör jag det, för det är ju inte så många som är 50 och har småbarn. Det är ju ganska extremt!

Finns det några oväntade fördelar med att leva så?

– Att tänka utanför lådorna, ja. Det är det värsta jag vet när folk säger ”det var bättre förr” eller ”jag har slutat träna för det är ändå för sent”, alltså att man släpper taget om livet och möjligheterna. Eller folk som inte vågar flyga till Brasilien för att de tror att det är livsfarligt, det är så djupt provocerande! Att pensionera sig i förtid av rädsla är förbjudet tycker jag.

När Bibi tar studenten är du 68, hur tänker du kring det?

– Då kommer jag med rullator! (skratt) Jag har alltid känt mig yngre, så nä, varför ska jag oroa mig för det nu? Så länge jag inte är dement tror jag att det kommer att vara ganska ok.

I låten 13%, som kom 2015, sågade du SD. ”Spåren i min hud Och färgen, en cocktail En molotov för er”. Det var oväntat, eftersom texterna nästan bara handlat om kärlek och relationer innan. Varför skrev du den?

– Det är inte ett politiskt statement, utan mer känslomässigt. Texten handlar om mig i relation till SD, inte om somaliska flyktingar. Men jag tror att jag kände mig personligt angripen. Jag kan gå på gatan och möta någons blick och bestämma mig för att ”den här personen är nog en SD:are”. Det kommer så nära inpå mig.

Nu är det ju nästan 18 procent som röstar på dem. Så du har nog ofta rätt.

– Ja, absolut. Samtidigt har jag inte velat prata om det här mycket, för temat är så mörkt och tråkigt. Jag blir bara dyster. Så kände jag innan jag åkte till Sierra Leone med alla mina syskon i oktober för att begrava min pappa i hans hemby. Vi åkte på torsdagen och var hemma igen vid Sankt Eriksplan på måndagen. Den var helt overkligt. När jag kom hem kände jag ”jag skiter fullständigt i SD!”. Det är en så stor värld där ute med människor, man kan inte bygga upp hela sin tankevärld på den här ankdammen. Det var otroligt befriande.

Men många blir ju så rasistiskt behandlade i sin vardag att de inte bara kan skita i SD?

– Absolut, men där är inte jag. Jag fick jättemycket styrka av att komma tillbaka till Sierra Leone och kände att den där urfåniga rädslan backade tillbaka. Nu känner jag att jag har mer fighting spirit.

Titiyo om ...

... låtraden ”Jag gick hem med idioter. Och vem räknar idioter. Så jag gick hem med en till” i senaste låten:

– Det var perioder mellan de tyngre relationerna när jag strövade omkring och hamnade med någon idiot här och där. På baren Riche, där hittar man många idioter (skratt). Om man vill ha bottennapp ska man gå dit. Men egentligen handlar texten om att hitta en person som man känner sig väldigt hemma med.

... sin stora kris efter succén med ”Come Along”, som låg på topplistorna i hela Europa:

– Jag hade en artistisk kris 2004–2006, efter ”Come Along”. Jag var ganska utpumpad och hade för första gången råd att skaffa mig en häst. Då flydde jag in i det och levde någon slags hästliv i några år, men kände mig sen plötsligt långt ifrån musiken. Jag visste inte vem jag skulle samarbeta med eller ens vad jag skulle göra för musik. Det slutade med att jag skaffade en synth och satte mig hemma och gjorde musik själv. Jag tänkte väldigt okommersiellt, inte på radiospelningar och då började Hidden-skivan ta form som jag sedan gjorde klart med Goran Kajfeš. Jag tog mig ur den kreativa krisen. I efterhand ser jag att det handlade om att jag skulle börja jobba själv. Efter det kunde jag börja kalla mig för låtskrivare.

... hur många gånger hon tackat nej till att sommarprata i P1?

– Jag vet inte. Tre - fyra kanske (skratt) Men det kommer!