BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Orden är Vänsterpolitikern Rossana Dinamarcas och står i efterordet till Elin Lucassis nya seriebok Synd. De kom i kontakt första gången när Elin i december 2014 såg på tv hur Rossana vägrade tilltala sverigedemokraten Björn Söder som talman. Elin ritade teckningen med ”Inte min talman”. 

– Jag var förbannad igen, som vanligt. Samtidigt tyckte jag det var så jävla skönt att hon bara vägrade gå med på skiten. Hon sade inget taskigt till någon, skrev inga smädningar på sociala medier. Hon gjorde motstånd bara genom att inte gå med på att göra som de ville. Jag beundrade det, tyckte hon var så modig. Så jag ritade den där bilden och lade upp den, berättar Elin Lucassi när vi sitter på en bänk i vårsolen på Södermalm med varsin kaffemugg. 

Teckningen fick snabbt stor uppmärksamhet på sociala medier och Elin kontaktade Rossanna och frågade om lov för att trycka  upp den som t-shirt. 

– Hon sade ja, om pengarna för försäljningen skulle gå till tidningen Bang, som just då hade det svårt ekonomiskt i samband med det här bråket om kulturtidskriftsstödet. Sedan frågade jag om hon ville skriva efterordet i min nästa bok. Och det blev ju hur bra som helst. 

I nästa vecka släpps boken, Elins andra som serietecknare. Temat är de sju dödssynderna, men inom den ramen rör sig seriestripparna mellan diskussioner om barnuppfostran och könsroller, att kommentera aktuella tv-program, Facebook-debatter, fotbollshuliganism och segregation. 

”Positiva sidor i varje synd”

Elin menar själv att synd är en bakomliggande faktor till mycket av hennes skapande. 

– Jag håller alltid på och ritar. Nästan alltid är det en typ av bearbetning för att jag är arg, ledsen eller besviken på något. Som en terapisession som blir en serie. Och när jag började fundera så kom jag på att ofta handlade den bakomliggande orsaken om synd, skuld och skam, säger Elin. 

– Det är ju ett ganska tråkigt ämne egentligen. Det är ju inte så att ingen har tänkt på det förut, men det är också intressant att det är ständigt aktuellt. Det handlar om grundläggande drifter som vi har försökt att kontrollera. Man fattar varför de har blivit synder, men också att det finns positiva sidor i varje synd, som det går att hämta kraft ur. 

Vilken är din favoritsynd?

– Vällust. Egentligen borde det inte ens vara en synd. Men jag gillar också frosseri. Jag gillar hela det klustret med lättja, frosseri och vällust. Det är göttiga saker. Jag tror att anledningen till att jag gillar dem är för att jag är ganska duktig och behöver träna lite på att ta det lugnt ibland. 

Debuterade 36 år gammal 

Elin Lucassi har alltid ritat, men började publicera sig sent i livet. Först 2014, 36 år gammal, medverkade hon i den kvinnliga serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Året därpå debuterade hon på egen hand med boken Jag är den som är den. Hon tackar framväxten av sociala medier för att det blev några böcker. 

– Jag tror att jag hade börjat mycket tidigare om det hade funnits Instagram och Facebook när jag var tonåring. När jag gick på högstadiet och gymnasiet ritade jag en massa roliga grejer också. Men då ritade jag i min filofax och visade för någon som garvade och skickade det vidare. Jag läste Galago då, men om jag skulle ha fått något publicerat där så hade jag behövt tänka att jag är så jävla bra att jag lägger det här i ett kuvert och skickar in det, och så ska ni också tycka att jag är så bra och ge mig pengar för det och köra det i er tidning. Det fanns inte över huvud taget. 

Det handlar om självförtroende? 

– Ja, precis. Men om man lägger upp det på sitt eget Instagram-konto så är det ju en helt annan sak. Då prackar man ju inte på folk något. Det är som att vara innesäljare, jämfört med telefonförsäljare. Och ingen gillar en telefonförsäljare, skrattar Elin. 

Tror du att det är tack vare sociala medier som det har kommit fram fler kvinnliga serietecknare de senaste åren? 

– Ja, absolut. Många som kanske inte ens tänkte tanken att bli publicerade förut. Man höll på med sitt bara. Och så hör någon av sig och säger att det här skulle vara jätteintressant för flera. 

Går det att tala om en kvinnlig serievåg, eller är det bara som det verkar?

– Jag fick den frågan häromåret när jag var med i Kobra. Då räknade jag i årssammanställningen av all nyutgivning på svenska seriemarknaden, och det var fortfarande en förödande majoritet av män. Ändå pratar alla om en kvinnlig serievåg. Men det är väl som vanligt när det är något som bryter lite mot normen, då räcker det med att det är ganska få så känns det som att de dominerar. Är det ovanligt så räcker det med att man nämner något fem gånger så känns det som att det är överallt. 

Har ni ett nätverk? 

– Ja, vi har ett hemligt feminazinätverk, med mensriter och allt. Citera inte det nu! Jo, men så är det faktiskt. Vi har en e-postlista och tipsar varandra om förfrågningar och arvoden med mera. Det är jättefint. Folk är schysta mot varandra och hjälps åt. 

Är det lättare att göra politisk satir i ett hårdare samhällsklimat?

– Ja, det är klart. Jag gör ju serier för Politism en gång i veckan, och vissa veckor så har det varit så enkelt. Jag ritar bara av vad någon har sagt, tar ett citat och så blir det så absurt att det funkar. Det är jättelätt. Det händer saker hela tiden som man inte tror att det är sant. 

Så du är lite tacksam över att allt går åt helvete i världen? 

– Haha, vill du att jag ska välja mellan att inte ha någon inspiration eller fred på jorden? Jättesvår fråga. 

Är du rädd att bli arbetslös om världen blir perfekt?

– Ja, jag är inte så bra på att rita typ blommor. Nä, men det är klart man hellre vill att det ska bli en bättre värld. Det är ju det som man är ute efter med sin konst, att peka på saker som vi måste kunna göra bättre.