BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I America Vera-Zavalas nya föreställning Svenska hijabis står slöjan i centrum. Den agerar som allt ifrån hav till boxningsring och hopprep åt de fem unga kvinnorna på Elverkets scen. Fem unga, muslimska kvinnor som berättar sina historier.
– Ett av de starkaste stråken i islamofobin är att man vägrar muslimer att vara individer. Här får de berätta saker som individer, säger America Vera-Zavala som har skrivit manus och regisserat.
Idén till pjäsen har växt fram under lång tid i America Vera-Zavalas huvud.
– Jag har under väldigt många år hört de här historierna som man kommer att få höra på scen. Vågen av islamofobi som väl började på allvar efter 11 september 2001 och sedan bara har blivit starkare och starkare, men jag började höra historierna några år senare av vänner som är muslimer. De här vardagliga trakasserierna som man sällan läser om i media, berättar hon.
Fördomar, rasism och hat
I samband med en annan föreställning som America Vera-Zavala gjorde i Göteborg 2009 blev idén konkret.
– Det var när vi gjorde Etnoporr och en tjej talade i publiken på Pustervik. Då fick jag idén om att se och höra de här historierna på en scen. Det var 2009 och sedan kom väl livet emellan. Jag trodde att någon annan skulle hinna före mig, men det är ingen som har gjort det. Och så sökte jag och fick pengar från Postkodlotteriet, då satte hela processen igång.
Svenska hijabis tar upp fördomar, rasism och hat på ett sätt som gör att det stundtals vrider sig i magen på betraktaren. De fem unga tjejerna på scen redogör närgånget för alla glåpord, fördomar och rent hat som de har utsatts för i sina unga liv, endast på grund av faktumet att de bär slöja.
– Du får tycka vad du vill om muslimer och slöjan, men när du går ut kan du åtminstone inte säga att du inte vet hur det ligger till, säger America Vera-Zavala.
Egentligen händer det inte jättemycket i pjäsen. Fem ganska vanliga svenska kvinnor berättar om sina liv, sina intressen (boxning, fiske, målning, pedagogik …) och sina drömmar. Samtidigt finns det en konstant friktion mellan varje rad i texten och i framförandet som skaver. En friktion som grundas i just det faktum att de fem kvinnorna är muslimer, att de bär slöja, att de är hijabis.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Om inte det runt omkring hade funnits skulle jag nog ha tyckt att de var rätt tråkiga. Det är vanliga tjejer i 20-årsåldern. De är inga debattörer för de här frågorna. De råkar bara leva i en värld där de ses som ovanliga, där de är förtryckta och där de tillskrivs en massa saker, säger America Vera-Zavala.
Att fem unga muslimska kvinnor står på en av Kungliga dramatiska teaterns scener är i sig anmärkningsvärt i ett likriktat vitt kulturliv.
– Ja, till skillnad från den debatt som förs nu om normkritik så är ju svenskt kulturliv en väldigt konservativ bastion. Inte en enda kulturchef på Stadsteatern eller Dramaten är svartskalle, rasifierad, eller kalla det vad du vill. Kulturvärlden är verkligen långt efter.
– Som hijabi får vi sällan ta plats och göra våra röster hörda. I stället talas det om oss och åt oss. Detta gör också att det saknas representation av en viktig grupp kvinnor i Sverige. Jag ville vara med i denna pjäs främst för jag vill berätta själv om mitt liv som hijabi, och inte att någon annan gör det åt mig, säger Shama Vafaipour, en av skådespelarna, i presstexten på Dramatens hemsida.
Vill inte skapa debatt
När muslimer skildras i kulturen är det ofta i roller som offer eller gärningsmän, sällan som vanliga människor, individer.
– Muslimers historier används ofta i tv-serier som antingen terrorister eller den förtryckta kvinnan. Men när vi tar ett annat perspektiv, då blir det ett ställningstagande, säger America Vera-Zavala.
Men hon menar att tanken bakom pjäsen inte är att skapa debatt.
– Nej, man gör inte teaterpjäser för att skapa debatt, då skriver man debattartiklar i stället. Jag hoppas att folk får en stark teaterupplevelse. Jag hoppas att du ska få något att känna igen dig i, även om du varken är muslim, hijabi eller kvinna. Sedan är ju den teater jag gör ofta väldigt politisk.
