– Nu frågar du en 81-årig man om hans hälsa. Men det är gulligt att du säger det, och jag upplever att jag haft någon slags ömsesidig kärlek till publiken som tittat på mina krumsprång. Jag har aldrig haft några hatproblem, säger Sven Wollter när vi hittat ett bord på kvarterskrogen Blecktornskällaren i hans hemtrakter på Södermalm i Stockholm.

Det är ett chosefritt utskänkningsställe, befolkat av stammisar, med vita dukar på matborden och humana priser.

Det långa ömsesidiga kärleksförhållandet med publiken tog fart efter hans roll som Gustav Rask i tv-serien Raskens som sändes i mitten på 70-talet och sågs av alla som hade tv.

– Den fick ett absurt genomslag. Plötsligt kom det flera hundra personer till kommunisternas politiska möten i Västra Frölunda där jag brukade snacka. Vid ett tillfälle kunde mötet inte dra igång förrän jag ställt mig på ett bord och visat foten för alla ungar som trodde att jag fått kallbrand på riktigt, berättar han och beställer in stekt abborre och en Carlsberg.

Sedan dess har han synts i otaliga teaterföreställningar på landets alla teaterscener, i tv-serier och filmer. Rollistan spänner från Kung Lear och Swedenhielm senior till kommissarie van Veeteren och rike Flogfält i Änglagård. Han har spelat in skivor, skrivit böcker och hörts i radio. Bland annat i radioprogrammet Wollter och Röör.

Där censurerades han av Sveriges Radio när han i ett inlägg med anledning av regeringen Reinfeldts förslag om höjd pensionsålder bland annat sa:

– Jag blir så förbannad att jag får blodsmak i munnen. Ett enda liv har vi, en enda kort stund på jorden, och då ska några småljugande äggskallar komma och försöka bestjäla oss på det viktigaste vi har när hösten tonar in. Vår tid.

Sven Wollter sa upp sig från radion med omedelbar verkan. Stridbar har han alltid varit, icke desto mindre älskad.

Sa nej till kungen

Kanske för att han aldrig låtit kändisskapet stiga honom åt huvudet och vinnlagt sig om att vara tillgänglig för alla och envar. Undantaget var när kungen häromåret ville förära honom medalj för hans framstående konstnärliga insatser.

– Jag är republikan och anser att ryggkrökandet för kungahuset är allvarligare för nationens hälsa än vi föreställer oss, så jag skrev ett brev och sa att jag hade en tandläkartid jag inte vill missa, berättar han.

– Smakar det bra? frågar den käcka servitrisen med 50-talsinspirerad framtoning.

– Nästan som jag gjort den själv, du.

”Det vi vill uppnå tar tid”

Sven Wollter har aldrig gjort någon hemlighet av sina politiska ståndpunkter. När Svenskt näringsliv och yuppieeran gjorde rent hus med 70-talets socialistiska drömmar och den ena efter den andra klev ner från barrikaderna höll Sven Wollter fast vid sitt medlemskap i kommunistpartiet och sin tro på socialismen.

– Många av oss som trodde att vi skulle åstadkomma en avgörande samhällsförändring blev väldigt besvikna, sjönk in i borgerligheten och tänkte att jag får leva mitt liv så här och göra det bästa av situationen. Det tänker naturligtvis jag också, men ända sedan jag gick med i KPLM(r) har jag sagt till mina kamrater att ta det lugnt. Det vi vill uppnå tar tid och kan inte mätas med längden av våra korta liv eller våra trubbiga näsor, säger Sven Wollter.

Han är fullt på det klara med att han inte kommer att få uppleva vad han kallar ”människans befrielse från det kapitalistiska samhällssystem jag är djupt oense med”.

– Jag är naturligtvis djupt bestört över att inte varje människa ser det jag tycker mig se, en värld plågad inte bara av en flyktingkris utan av en omfattande jättekris. Samtidigt upplever jag mycket av det som händer idag som en slags skälvning inför en pånyttfödelse, säger han.

Han citerar en rad ur Folke Isakssons dikt ”Tecken och under”.

– ”Är detta den ytterst tiden eller den svåra stunden före vändpunkten?” Jag är optimist, det måste man vara som socialist, konstaterar han.

Eller kommunist. Något det blivit allt svårare att kalla sig utan att beskyllas för att vara diktaturkramare.

Säger inte aldrig

Det fick Sven Wollter erfara i SVT-programmet Min sanning där journalisten Anna Hedenmo försökte sätta åt honom genom att rada upp de brott mot mänskligheten som begåtts i kommunismens namn.

– Hon är en skicklig journalist och gjorde naturligtvis sitt jobb som bestod i att sätta mig på pottan. Jag försökte förklara för henne att arbetsläger och andra grymheter inte är kommunism, utan att det handlar om gemenskap, om att arbeta tillsammans och om att samhällets viktiga tillgångar ska tillhöra alla, men jag klarade inte av henne som jag hade velat, säger Sven Wollter.

Varför sätts aldrig de övergrepp som begås i kapitalismens namn i samband med den ideologin?

– Det var den frågan jag borde ha bollat tillbaka till henne. Jag får så mycket skit för att jag talar om kommunismen. Folk säger att det inte går. Det sa redan Bertolt Brecht, men sedan fortsatte han: ”Den som ännu lever säger inte aldrig. För det säkra är inte säkert och som det är förblir det ej. När förtryckarna har talat färdigt ska de förtryckta säga sitt.” Det är min ideologi – jag vågar inte säga aldrig, säger Sven Wollter.

En gäst kommer fram till vårt bord. Det är inte mig han vänder sig till.

– Jag måste bara få säga det. Jag hörde att det var du, du har en så fantastisk röst som glatt mig och så många andra och du har energin kvar.

– Jo, lite ...

– Härligt att höra, jag blir alldeles upprymd. Lycka till.

– Tack.

– Det händer då och då att folk kommer fram. De hör min röst i kön på snabbköpet och vill säga hej. Det är på rösten de känner igen gubben nuförtiden, säger han.

En avgörande skillnad mellan kapitalismen och socialismen är enligt Sven Wollter de båda ideologiernas förhållande till sanningen.

– Marknadskapitalismen bygger på att man ska kunna ljuga. När det allt överskuggande målet är att göra vinst är alla medel tillåtna. För socialismen är det precis tvärtom, i samma ögonblick som du börjar ljuga dör ideologin, säger han och tar exemplet Stalin som långt innan målet ens var i sikte deklarerade att det klasslösa samhället var verklighet.

– Då försattes landet i en omöjlig situation och alltsammans blev en lögn, och det går inte att leva på en lögn. Det är därför jag är optimist, människan behöver sanningen. Den marknadskapitalistiska ideologin är pessimistisk därför att den inte tror på människans möjligheter till förändring. Den säger att människan är som den är och alltid står sig själv närmast. Jag tror inte på det, säger Sven Wollter.

En stålvajer genom generationer

Den stekta abborren är uppäten, ölen urdrucken.

Vad säger du om dagens kulturpolitik?

– Under Lena Adelsohn Liljeroth existerade ingen kulturpolitik, det var bedrövligt. Jag tror mer på Alice Bah Kuhnke. Trots att hon inte är inne på min linje alla gånger, har hon en skarp vilja och en slags allmänhumanistisk icke borgerlig inriktning.

I det längre perspektivet konstaterar han att de fasta ensemblerna på de stora institutionerna försvunnit, en utveckling som speglar samhället i övrigt.

– När människor inte sitter säkra i sadeln blir de försiktiga och vågar inte öppna käften för högt av rädsla för att kastas ut nästa gång det ska bytas personal. Den utvecklingen finns även på teatern. Ändå har vi skådespelare det jämförelsevis bra förspänt tack vare ett fackförbund som kämpat på bra. Många konstnärer inom andra discipliner, som målare och musiker, har det betydligt svårare, säger han.

Resurserna till konst och kultur har också minskat stadigt sedan 70-talet det finns inga marginaler längre, menar han.

Varför är det viktigt att satsa på konst och kultur?

– Den eviga frågan ... Låt mig säga så här – varför spelar vi fortfarande Sofokles sorgespel Antigone? Naturligtvis på grund av det eviga och levande innehållet. Kulturen kan fungera som en slags stålvajer genom generationer som vi kan hålla oss i och hjälpas åt att ta ut riktningen. Vi människor har ett behov av visioner och drömmar, framförallt drömmar. Sådana snubbar som jag får ofta höra: Du är utopist. Det går inte, sluta drömma. Men jag säger tvärtom. I drömmarna börjar allt vårt ansvar.

Det största sveket

Den 24 september ger sig Sven Wollter ut på ännu en teaterturné, med den nyskrivna pjäsen Aftonens ämne KÄRLEK för Riksteatern.

– Det är en av de pjäser jag använder för att avrunda min skådespelargärning. En annan är Henning Mankells monolog Driving Miles, om en människas möte med Miles Davies musik som har premiär den 15 december. Sedan börjar vi närma oss slutklämmen, som är ett projekt på Stadsteatern, säger Sven Wollter.

Vad ska du göra sedan?

– Jag samlar material till ett nytt romanprojekt om arbetarklassens historia från 1940-talet till vår tid. Jag är ju en av dem som var med och har en del kunskaper.

Han vill också få mer tid med livskamraten och särbon Lisa Wede som går i pension nästa år.

– Jag hoppas att vi ska hitta nåt trevligt ställe att bo på. Just nu bor jag i en hyresetta på 29 kvadratmeter med böcker från golv till tak och trivs med det, men jag ser fram emot att dela resten av livet mer stadigvarande med Lisa, säger Sven Wollter, innan det är dags att gå hem och kolla på Malmö FF-Paris Saint Germain i Champions League.

Apropå Malmös chanser, framhåller han att Göteborg är bättre än Malmö just nu.

– Göteborg är mitt lag, man måste vara trogen, att byta lag vore det värsta sveket!