Historien som berättas är i mångt och mycket rakt av hans egen uppväxt, även om namn har bytts ut och detaljer har skruvats på. Här möter vi Sam Fabelman (Gabriel LaBelle) och hans familj i USA under 50- och 60-talet. De är lite lagom udda för att det ska kännas härligt excentriskt, och det faktum att de är den enda judiska familjen i kvarteret ger känslan av att vara annorlunda bara det. I filmens första timme får jag dock nästan spel på den glättiga helylleytan. Michelle Williams spelar mamman Mitz som är ständigt tramsigt småhög i ett rus som varar halva barndomen. Allt bara myser på och småmärkligheter som att alltid äta på engångstallrikar och med plastbestick istället för att behöva diska tycks bara livsbejakande och höjt över tråkiga normer. 

Jag inser att detta är Spielbergs egna filter av sin barndom. Det är minnenas variant av vaselin på kameralinsen. Men efter vad som börjar kännas som ett för långt avsnitt av ”Sjunde himlen” med ”quirky” inslag börjar jag längta efter något som skaver, något hinder på vägen. 

Och det kommer. Förvisso fortfarande på Steven Spielbergs rätt snälla sätt, men jag inser halvvägs in i filmen att Michelle Williams faktiskt mejslat ut ett enastående porträtt av en godhjärtad men mycket speciell mor, med betydligt fler lager än ”småhög”. Sam Fabelmans rasande lust för film väcks tidigt och ikapp med hans utveckling med kamera och klipp följer vuxenvärlden och alla gråzoner som ett barn inte ser. Helyllefamiljen har sina skavanker och ljuset visar sig kasta skuggor – vilket den unge filmaren bokstavligen kommer att se genom filmrutorna. Kameran fångar det han själv inte uppfattat. 

Som helhet är det här en fin och bra film om att växa upp, och två och en halv timme känns som hälften. ”The Fabelmans” är Steven Spielbergs memoarer och hyllning till filmkonsten i ett och samma paket.