Visst syns skådespelare och platser på bioduken, saker händer framför mina ögon, men väldigt lite av det visuella går att registrera omedelbart. Det finns en barriär som gör att känslan av högläsning är mer påtaglig än något annat. Mycket – väldigt mycket – av det som händer i ”Molly’s game” berättas i voice over.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Huvudpersonens inre monolog rullar in som en bulldozer under varje tillbakablick och slutar inte för att två karaktärer börjar prata med varandra. Berättarrösten fyller istället i alla eventuella andningspauser, eller svar som tänks men inte sägs.
Det är ”tell, don’t show” för hela slanten, vilket inte är helt överraskande med tanke på att manusförfattarstjärnan Sorkin är van att ha en regissör som kan bildsätta och ställa in rätt tempo på hans automatkarbinsmatter till dialog.
I ”The Social Network” gav David Fincher Sorkins dramatisering av Facebooks födelse en perfekt tonträff, liksom Danny Boyle i mästerverket ”Steve Jobs”, som med stor framgång hackade upp Sorkins dialog i en trestegsraket i fristående delar. För Sorkin har nu alltså både skrivit och själv regisserat, utifrån Molly Blooms skandalbok ”Molly’s game – The true story of the 26-year-old woman behind the most exclusive, high-stakes underground poker game in the world”.
Sammanfattar innehållet
Den kilometerlånga titeln sammanfattar mycket av filmens innehåll. Molly Bloom gick från att vara olympisk skidåkare till att plötsligt anordna pokerkvällar för Hollywoods högdjur. Skådespelare som Leonardo DiCaprio och Ben Affleck har besökt Mollys spel, som hon flyttar till New York för att komma närmare pengarna från Wall Street – och som snart involverar den ryska maffian.
Perspektivet skiftar mellan pokerspelandets uppgång och fall-historia och efterspelet, då Molly arresterats av FBI och tillsammans med sin advokat desperat försöker hitta en väg att undvika fängelse. Idris Elba är grym i rollen som advokaten Charlie Jaffey, och lyckas till och med leverera ett av filmens mer bombastiska Sorkin-tal med trovärdighet.
För mig, som är ointresserad av poker, var spelets krossande vinster och förluster ändå pedagogiskt upplagda med vad som liknade power point-presentationer (med tillhörande voice over förstås). Sorkin utelämnar dock visst snask genom att inte namnge de kända skådespelarna, konsthandlarna och Wall Street-snubbarna som finns uthängda i Blooms egen bok.
Chastain övertygar
Eller tja, att lista ut Sorkins täckmantel för Tobey Maguire efter ett alias som ”Player X” är kanske världens lättaste googling. ”Player X” är för övrigt något av filmens behållning, här spelad av Michael Cera med ett skadeglatt flin och en outtömlig drift att ”förstöra människors liv”.
Jessica Chastain gör ett övertygande jobb som Molly. Hennes genomarbetade kroppsspråk utstrålar den typ av aura som en högpresterande kvinna med en överdrivet krävande far skulle ha.
”Vad är ett annat ord för trött?” frågar hennes farsa, spelad av Kevin Costner. ”Svag”, svarar den unga Molly i en tillbakablick där hon drillas i skidbacken.
Relationen till pappan visar sig vara ett nyckelelement i filmens upplösning. Att skildra en händelse som en uppgörelse med barndomen är ett klassiskt Sorkin-tema. Tyvärr är det en tråd som besöks så sällan – mellan alla pokerrundor – att den framstår som något av en nödlösning när Sorkin ska knyta ihop säcken.
Sorkin för hela slanten
Aaron Sorkins regidebut är kanske för mycket Aaron Sorkin för allas bästa. Dialogen är så kompakt att skådespelarna knappt hinner andas mellan de smattrande utbytena. Det gör upplevelsen både utmattande och uttråkande mellan varven. Samtidigt är ”Mollys game” ofta en underhållande, väldigt amerikansk, story. Även om jag uppskattat en klippning som motsvarade ”när du hör den här signalen är det dags att vända blad”.
