Vad är en klassresa? Egentligen? Det funderar jag på när jag läser ett avsnitt ur sociologen Lena Sohls avhandling Att veta sin klass – kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige (Atlas). Där sitter Pia tillsammans med sin flickvän på en museirestaurang med fin utsikt. Pia retar sig på att mackorna kostar hundra spänn. ”Det är fan att man accepterar det, bara för att det är en skiva västerbottenost på tillsammans med en liten köttbit som heter något på italienska.” Flickvännen nickar, tittar ut genom panoramafönstret och berättar att hon ibland får en känsla av att hon har en smutsig yta, en hinna som inte går att tvätta bort. Att den förstärks när hon sitter i sådana här rum. Pia svarar att hon hatar alla i rummet eftersom de ser ut att passa in så bra.
Det är en scen som många klassresenärer nog kan känna igen sig i. Främlingskapet, själväcklet, en längtan bort från de medelklassiga miljöerna... I någon bemärkelse lämnar man aldrig sin klass. Man blir varken av med sin barndom eller sin hembygd. Jag måste erkänna att jag blir berörd av scenen. Samtidigt får den mig att fundera: Vad är en klassresa egentligen?
Saknar överutbildning
Lena Sohl har en ganska enkel definition. Att veta sin klass är en intervjustudie där 16 kvinnor födda på 1970- och 1980-talet berättar om sina erfarenheter. Gemensamt för dem är att de har läst en högre utbildning, innehar medelklassjobb och att de inte gått i sina föräldrars fotspår.
Men är det verkligen klassresor vi talar om? Flera av de intervjuade har tillfälliga anställningar och vikariat, andra zappar mellan olika projekt. Jag förstår verkligen att det kan kännas stort att gå från ett lågbetalt serviceyrke till ett lågbetalt jobb inom kultursvängen men har man, rent objektivt, verkligen lämnat det som präglar arbetarklassen – den ekonomiska otryggheten, avsaknaden av makt över sin arbetssituation, känslan av att vara en utbytbar kugge och så vidare?
Här uppstår genast en irritation. Jag tycker att avhandlingen bidrar till splittringen av arbetarklassen och medelklassen, vilken i mina ögon är olyckligt. Stora delar av medelklassen har betydligt mera gemensamt med arbetarklassen än med samhällets övre skikt.
En annan sak jag funderar på är om Sohl reflekterat över det som sociologen och nestorn inom klassforskning, Göran Ahrne, skrivit om, nämligen att utbildningen har ökat betydligt mer än vad klasstrukturerna förändrats. Att vi har en överutbildningsgrad på 30 procent, jämfört med 1974 då den låg på tio procent. Jag tror nog att Sohl har gjort det, men jag saknar en diskussion om just överutbildning i denna annars omfångsrika avhandling (494 sidor). Det hade inte heller varit fel om hon i samband med det skrev ett par rader om prekariatet.
Drabbande historier
Med detta sagt innehåller Att veta sin klass en hel del intressant. Att Sohl fokuserat på just kvinnliga klassresenärer känns naturligt eftersom arbetarklassen idag består till övervägande del av kvinnor. För 20 år sedan var bilden av arbetaren en man som jobbade i industrin. Idag är det en kvinna som arbetar i servicesektorn.
Mycket riktigt har flera av Sohls klassresenärer valt bort sina mammors servitris- och vårdbiträdesyrken. En annan aspekt av arbetarklassen är att den rasifierats: idag har var sjunde arbetare invandrarbakgrund. Sohls avhandling innehåller därför flera berättelser om döttrar som ”tagit igen” den klassposition som föräldrarna förlorat när de kommit till Sverige. Ofta är det drabbande historier.
Här finns Nour, vars föräldrar innehade höga positioner i Libanon men fick ta lågbetalda yrken när de kom till det nya landet. Nour blev deras revansch. Och Marta som förverkligat sin mormors dröm. Men under dessa mera lyckosamma berättelser vilar alltid osäkerheten: som i Marias fall, en humaniorastudent som får en flott projektanställning på ett år, men redan första dagen sätter sig och kollar internannonserna.
Känslan av att man när som helst kan bli blottställd följer nästan samtliga klassresenärer.
Borde reflektera mera
Klass är dock inte bara en fråga om identitet och känslor. Det måste också förstås på ett strukturellt plan. Detta är Sohl medveten om och i ett av avhandlingens första kapitel diskuterar hon olika sätt att se på klass. Ändå finner man ingen djupare diskussion om klassresornas roll i samhället senare. Hur kommer det sig att den uppåtgående klassresans ideologi – detta senkapitalistiska ideal med rötterna i ”den amerikanska drömmen” – blivit så central i den svenska politiska debatten? Ett ideal som hyllas av såväl moderaten Ulf Kristersson som socialdemokraten Mona Sahlin? Om detta finner jag inga djupare funderingar. Det är synd.
Jag tror att avhandlingen hade blivit väldigt mycket skarpare om Sohl ägnat sig mera åt att reflektera övergripande kring samhällsförändringar. Hur hänger klassresans uppgång samman med nedmonteringen av socialdemokratins framtidsprojekt? Tanken om att lyfta arbetarklassen som helhet istället för enskilda individer. Var har idéerna om att genom välfärden flytta fram arbetarklassens positioner tagit vägen? Dog de under 90-talskrisen? Eller i löntagarfondsdebatten rentav? Svaren uteblir.
Blir en lägesbeskrivning
Istället ägnar sig avhandlingen åt en lägesbeskrivning. Av vad det innebär att klassresa i det samtida Sverige. Vilka tankar som följer med. Det är inte ointressant, men ärligt talat får jag mera ut av att läsa skönlitteratur. Därför vill jag istället rekommendera en mera djupsinnig text om klassresor, Kristian Lundbergs En hemstad. Han lyckas fånga mera än hela avhandlingen i några meningar: ”Det finns ingenting som heter klassresa för du kommer ingenstans. Du är alltid ensam. Nya föremål, främmande människor men du, du är den du alltid har varit. Ett slags damm som bara virvlar runt.”
Jag tror att det är det kondenserade svaret på min inledande fråga.
