Snusket frodas i finsalongerna

Ha!

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Han skulle bara veta exakt hur mycket kaos, sex, blod, våld, kiss, spya, nakenhet och perversion jag sett utspela sig på olika scener under mina år som teaterkritiker. Jag har sett folk spotta slemmiga loskor i varandras ansikten, dansa nakna med skreven ut mot publiken, smeta in varandras nakna kroppar i blod, kissa i hinkar som välts ut på golvet... 

Teaterfolk vet det som alla sanna kulturkoftor vet, att innanför kulturens diskreta och välputsade fasader frodas snusket.

Jag minns exakt när jag upptäckte det. Jag var tolv år gammal och fick en roman av Sven Deblanc av min pappa i julklapp. Det i sig var inget uppseendeväckande, jag var ett barn som läste jämt och hade växlat in på vuxenlitteraturen parallellt med ungdomsböcker. Men. Denna bok var så späckad med sex, detaljerat, explicit, skruvat sex – bland annat en episod när romanens berättare har en sexuell relation med en mor och en dotter samtidigt – att jag rodnade från topp till tå under hela läsningen. Jean M Auels tantsnusk i stenålderstappning i den för min generations sexuella skolning så viktiga Grottbjörnens folk hade absolut inget att komma med jämfört med denna finlitterära farbror.

Båda exemplen har en högst tveksam kvinnosyn, men jag lärde mig något annat: Kulturen är inte snäll. Kulturen är inte städad. Den bara låtsas vara det. 

Men det är inte bara knullandet som stundtals chockerat mig under min resa mot fullbordat kulturkofteskap. Det är också våldet, sadismen, perversionerna... alla de mörka, dolda sidor av människan som kulturen skildrar och utforskar. Jag hade ingen aning om att alla de där böckerna, filmerna och teaterföreställningarna som stenallvarliga vuxna pratade stenallvarligt om innehöll så mycket snusk.

Finkulturens image är långt från det där geggiga och våldsamma. Finkulturen sitter i en fåtölj och läser stillsamt eller så målar hon vått-i-vått iförd brokiga bomullssjok. Finkulturen talar om läsningens viktighet och om hur fin och bra man blir av böcker och teater. Framförallt så ler finkulturen alltid milt och vänligt. Leendet är bara på låtsas men hon lurar uppenbarligen en och annan. 

Men den där tama, snälla och samtidigt beskäftiga stilen som kulturen lagt sig till med, den gör inte bara att vi kulturkoftor får finna oss i att bli retade av de tuffa killarna, den oskadliggör också kulturen som subversiv kraft i samhället. När kulturen presenteras som nyttig, något som ska ge oss bättre hälsa och göra oss till bättre människor, då tappar den sina klor. 

Vi måste värna om våra performancevrål, de där som skrämde Göran Hägglund så mycket i hans berömda tal om verklighetens folk 2009. Performancevrål skrämmer fortfarande Sverigedemokraterna, så låt oss vråla. Låt barnen läsa böcker för att bli omskakade, kåta och chockerade så att de sedan själva får modet att skaka om.

Låt oss sluta låtsas vara snälla.