Men Östergren är som bekant även en eftertänksam författare. 40 år efter ”Gentlemen” kommer nu helt oväntat en bok med titeln ”Renegater”. Det är den tredje delen i serien och ett mea culpa för gångna försyndelser. Redan på de första sidorna vandrar Henry Morgan in på Klas Östergrens gård i Österlen, iklädd hatt med borst och knäbyxor. Han är trött, medfaren av spriten och på väg mot den son som dök upp i ”Gangsters”. Som för att understryka denna fullkomligt oväntade entré skriver författaren: ”Han såg inte ut som en som kunde mörda. Han såg ut som en som kunde joddla”. En sak är säker: man vet aldrig var man har Östergren. Inte heller hans karaktärer.

Jag har recenserat många oformliga och vindlande romaner i mina dagar. Men frågan är om någon varit lika omöjlig att sammanfatta som ”Renegater”. Så jag ger upp och ger er boken i rapportform. ”Renegater” är en bjässe på 748 sidor. Under de första 100 sidorna går författaren och HM runt i trädgården på Österlen och klämmer på sparris och tomatklasar. Stilen är lågmäld och omständlig; som om en hybrid mellan Sara Bäckmo och Karl-Ove Knausgård skrivit texten. Därefter tar en berättelse vid om en utbränd reklamare, som bland annat involverar smutsiga vapenaffärer i Sydafrika. Pang – så är vi i en thriller. Efter det kommer en insprängd essä om snömåleri (!), som om en främmande konstprofessor greppat pennan. Följt av en rapport om författarens 1229 dagar i Svenska Akademien och skandalen kring ”Kulturprofilen”. Ja, ni fattar. Ett av de stora nöjena med att läsa Östergren har alltid varit att han kastar trådarna så långt från varandra som det går – för att sedan elegant fläta ihop dem. ”Renegater” är dock en roman där han inte riktigt lyckas. Den spricker i sömmarna.

Detta betyder inte att man har tråkigt under läsningen. Framförallt är rapporten om Svenska Akademien oavbrutet fascinerande – och dessutom ganska snaskig. Kortfattat ger Östergren en kontroversiell bild av ”kulturprofilen”. Om han i Matilda Gustavssons bok ”Klubben” framstod som en despot med närmast obegränsad makt i de finlitterära sammanhangen påminner han här mera om en klåpare, som ständigt sabbar för sig själv. En man med ”penisen lindad runt hela kroppen” eller en jägare ”vars händer börjar slåss inbördes om offret”. Det är ett porträtt som nog kan förnärma en och annan, men själv tycker jag att det är en uppfriskande av-mystifiering. Kontroversiella är också porträtten av flera akademi-ledamöter. Sara Danius framställs som en kvinna med råg i ryggen, men också en maktspelare. När hon driver uteslutningen av Frostenson till en omröstning liknas hon vid en croupier som inte kan sluta lassa upp marker på bordet. Likaså är porträttet av Jayne Svenungsson överraskande – en person som i mediernas rapportering spelat en undanskymd roll. Här framställs hon som en Tartuffe-gestalt, en ränksmidare som i hemlighet står på Kulturprofilens sida och antecknar repliker från motståndarna under sammankomsterna. 

”Renegater” innehåller alltså en hel del av skvallervärde och den som bara är intresserad av det kan enkelt riva ut sidorna 485 och framåt. Som recensent måste jag dock ta hela boken i beaktande. Vad är det egentligen Östergren vill göra? Det brukar alltid vara svårt att svara på – men med ”Renegater” är det nästintill omöjligt. Här finns ett tema kring korruption och skumraskaffärer i det vattenkammade Sverige. Som läsare känner jag mig dock ganska trött på det efter de två föregående tegelstenarna. Här finns ett spår kring åldrande och alkoholmissbruk som den ödmjukade Henry Morgan får representera.

Ur denna aspekt påminner Östergren om en arenarockare för den DN kultur-läsande klassen, som överraskar publiken genom att bara spela ballader. ”Renegater” är nämligen så långt man kan komma ifrån den pikaresk-roman som Östergren inledde serien med. Det är en trivsam bok på trivsam prosa som sprider en trivsam melankoli. För att knyta ann till ett av bokens teman – och travestera en medeltidspoet – känns den lika omistlig som ”snön som föll i fjol”.