”The house that Jack built” har en uppgiven ton i det självmedvetna berättandet, som flera gånger refererar tillbaka till Von Triers tidigare filmer.

Seriemördaren Jack, spelad av Matt Dillon, reser runt med sin väldigt seriemördartypiska vita skåpbil och letar upp offer. Han mördar män, kvinnor och barn – utan några skrupler och med en egensnickrad moral. Det är oftast upptakten, snarare än själva våldet, som är chockerande. Som när han träffar sitt första offer, spelad av Uma Thurman, som retar och provocerar Jack så mycket – som om hon ville bli mördad. Medan Jack fyller sitt kylrum med kroppar för han också en inre dialog med någon som kallar sig Verge, en referens till Dantes Inferno som ska visa sig vara Jacks guide ned till helvetet.

Tortyrporr som plattform

”The house that Jack built” är ett von Trier-typiskt experiment. På samma sätt som han tidigare förvandlat en popcorngenre som katastroffilm till en metafor för depression i ”Melancholia” (2011), använder han den här gången skräckgenrens tortyrporr (med titlar som ”Saw” och ”Hostel”) som plattform för att utforska konstens uppgift och utmaningar.

Men till skillnad från sina genresyskon är våldet istället realistiskt och avskalat, vilket förstås förstärker obehaget, liksom Dillons förmåga att agera som om Jack tvingats lära sig fejka känslor.

Det är som alltid mer välspelat än någonting annat på bio just nu, och von Triers bakgrund inom Dogme 95-rörelsen, vars syfte var att skala bort onödigt artificiella effekter och tvinga regissörerna och fokusera på skådespel, märks tydligare i ”The house that Jack built” än i de flesta av von Triers senaste skapelser. Vissa kritiker har feltolkat detta grepp som simpelt och amatörmässigt, vilket förstås är poängen.

Efter ett antal #metoo-kontroverser har reaktionerna på filmen varit förutsägbart negativa. Halva biografen tömdes under filmens premiär i Cannes, och flera reagerade på filmen som en slags ”anti-metoo-film”, då den släpptes kort efter att den danske auteuren dels pekades ut för trakasserier av Björk under inspelningen av ”Dancer in the dark”, och då hans produktionsbolag Zentropa anklagats för en kultur av trakasserier.

Verket och personen

”The house that Jack built” innehåller egentligen ingenting som skulle kunna tolkas som en kommentar till #metoo, men det har visat sig svårt för många att skilja von Triers verk från hans person. Filmens tema har i så fall tydligare koppling med von Triers ökända uttalande om att han ”förstår Hitler”, på en presskonferens i Cannes. Jack är precis som Hitler en misslyckad konstnär som blir seriemördare, och genom hans resa ner till Satan visar von Trier hur enkelt konst kan perverteras.