Andrea Edwards är lite sen på grund av bilköer. Hon kommer insusande och hinner hälsa på två personer vid olika bord, innan vi skakar hand. Det är skådiskollegor som båda verkar glada att se henne. Hennes pjäs SCUM kommer sättas upp i två veckor på Teater Giljotin i januari, men snart hälften av biljetterna är slut. Än är hon inte trött på pjäsen, trots att hon har spelat den i omgångar i fyra år.

– Det finns en oskriven regel i teatervärlden. Man förväntas lägga ner en pjäs medan man är på topp. Men det vore lite snobbigt, tycker hon, när intresset fortfarande är så stort.

I dag är det också en annorlunda upplevelse att spela den, än när hajpen var som störst. Media var full av rapporter om hoten mot Andrea Edwards och hennes monologuppsättning av Valerie Solanas manshatande SCUM-manifest.

– Folk blev nästan besvikna, för de trodde det skulle vara en jättehatisk pjäs på grund av hatet som det skrevs om i tidningarna. Men uppsättningen handlar inte om att omsätta texten i praktiken. Det finns mycket kärlek i den också, som folk kan inte förväntar sig.

Det går fort

Hon upplever att det pågått en väldigt snabb förändring i medvetandet kring omvärlden de senaste åren. Hon sveper med armen över rummet.

– Bara att vi sitter på en vegansk restaurang, som inte tillhör någon vänster-bokhandel. Det fanns inte för tio år sen. Det går fort. Jag är jättelycklig över det!

Hon har fått en del kritik från andra feminister för att hon valt att ta snacket med antifeminister. Bland annat handlade filmen om SCUM hon gjorde för SVT om männens reaktioner på pjäsen.

 – Allt har sin plats. Separatismen har sin plats, strategin har sin.

– Alla strategier behövs, om man ska ändra en struktur i ett samhälle. Men framför allt behövs det kunskap. Det är så många som är rasister och sexister som är känslostyrda.

Det hänger jättemycket ihop med kapitalismen, anser hon. Att alla måste tävla och känna sig hotade om någon gör anspråk på samma utrymme eller makt.

– Jag kan känna mig väldigt hotad när jag blir konfronterad med den strukturella rasismen jag går runt och bär på. Det gör ont, för nu är det makt som ska tas från mig. Det är en jättejobbig känsla att ta hand om, men det får man lära sig hantera.

Binär uppdelning

I pjäsen får män sitta på en sida av golvet, och kvinnor på en annan. En utmaning har varit reaktionen från transpersoner, som inte vetat var de ska sätta sig. Att hon inte hade tänkt på det tidigare var ett exempel på hennes egen priviligierade naivitet, säger Edwards.

Först kände hon sig utsatt och irriterad av transpersonernas frågor. Sedan insåg hon att ilskan kom från att hon kände sig hotad, och att det var en påminnelse om att hon måste konfrontera sig själv och sina fördomar. Då valde hon att ta till sig kritiken och bad om hjälp att spåna fram lösningar. Valet efter samråd med människor insatta i transfrågor föll till slut på att erbjuda alla transpersoner plats vid kvinnornas sida, men de som identifierar sig som män kan också välja att sitta på männens sida.

– Det var en frihetsupplevelse. Att jag inte behövde lägga ner hela pjäsen, men kunde ändå hjälpa till med en kamp en minoritet för, och som har det jävligt jobbigt i den kampen. Det är en process, att våga utmana sig själv.

Hon konstaterar att det kan vara enklare för kvinnor att gå genom en sådan här process. Det ingår i kvinnorollen att omvärdera sig själv och lyssna in andra, medan mansrollen innebär att man ska vara bestämd och veta vad man vill. Kunskapen om feminism är bättre hos många yngre män än hos äldre, upplever hon. Hennes kille är 15 år yngre än hon.

– Det hade nog inte funkat annars. Jag upplever att det går ganska fort nu. Medvetenheten sprider sig snabbt.

Ändå är det svårt att få cis-män att köpa SCUM-biljetter.

Ett typiskt svar på frågan varför de inte vill gå dit är ”varför ska jag gå dit och bli sur och provocerad”.

– Men är det inte det teater delvis är till för: att bli kittlad och provocerad, att utmana sin världsbild?

Blivit mordhotad

Pjäsen har uppmärksammats eftersom den lett till mordhot mot Edwards. Det var så många hot att de till slut blev normaliserade. Hon reagererade knappt när hon var i Finland 2013, och en polis kom in för att hämta ut en kille med kniv och knogjärn.

En annan man ställde sig upp efter en föreställning och röt ”Det här var det värsta jag sett i mitt liv!”

– Jag blev ganska lycklig av det. Fy fan vad bra rutet!

Hon konstaterar att om han hade ställt sig upp och stört mitt under föreställningen, eller skrivit ett otrevligt brev till henne efteråt hade det varit en annan sak. Men nu använde han sin rätt som publik att utvärdera föreställningen efter den var slut.

– Sådana reaktioner har jag inget emot. Det är det jag menar när jag brukar prata om att det är ett krig mellan könen, och det kriget ger fred.

– Låt det vara en maktkamp nu, för sedan blir det fred.

Vi går ut från restaurangen och tar följe mot Observatorielunden. Jag ska gå vidare och Andrea ska köpa snus. Vi börjar prata om Kringlan Svensson, där hon följt turerna noga. Innan vi skiljs åt ber hon mig skriva med en hälsning i texten.

– Hälsa Kringlan att han gärna får höra av sig om han vill gå kurs hos mig.