Hur är det att regissera robotar, jämfört med om det hade varit människor du har arbetat med?

– Det är att de inte kan göra någonting själva. Även en dålig skådespelare kan ju gå och lyfta en kopp kaffe. När det gäller robotarna så gör de inte en rörelse utan att vi har bestämt det och programmerat dem till det.

Så du är i någon mening allsmäktig här?

– Skratt. Jo, det stämmer bra. Men de problem jag ställs inför är att även om de kan röra sig och har en viss mimik, så är de klumpiga. Det svåra blir då hur man får fram rätt saker. Hur visar man till exempel att roboten går fram och sätter på TV:n, när allt den kan göra är att vifta lite med armarna?

Samarbetat med forskare

Sara Granér har som serietecknare skapat ett eget universum, som befolkas av hennes färgglada figurer och som hennes läsare har mött i de böcker hon har gett ut och genom tidningar de publicerats i, däribland ETC.

Den världen finns nu för första gången i tredimensionell form på Malmö Dockteater, som håller till på Underverket i Malmö. I den lilla källarlokalen finns en vridbar scen, som är uppdelad i fyra rum som består i hemmet, naturen, staden och byråkraternas kontor.

– När Erik Holmström från Malmö Dockteater ringde och frågade om jag ville göra något för dem, så behövde jag inte fundera på svaret. Jag hade redan känt att jag ville lämna pappret och hade börjat arbeta en del med keramik. Det har varit spännande att få jobba med mina figurer i en ny form, säger Sara Granér.

Förvandlingen av figurerna till robotar, som ska röra sig och agera på scenen, har hon gjort i samarbete med forskare och studenter på Lunds tekniska högskola. Den historia som berättas handlar om hur huvudpersonen tar emot ett hundhuvud, som den sedan försöker göra sig av med på olika sätt.

– Hundhuvudet får stå för sådant som känslor av skuld och skam, som många av oss går runt och bär på, säger Sara Granér.

Vad var det svåraste med att gå från serier till teater?

– Det har handlat mycket om en annan sorts tänkande och en annan typ av dramaturgi. Som tecknare jobbar jag mycket med enrutingar, som har fungerat både i böckerna och på utställningar. Men för att göra teater av det krävdes det en helt annan sorts logik.

Och hur har det varit att arbeta med de tekniska inslagen med robotar?

– Det är inte frågan om ­någon jätteavancerad teknik. För mig har det mest varit spännande med formen, där det sociala samspelet mellan ­människor och det samhälleliga, som jag jobbar med, här ställs mot teknik och mekanik. Det handlar om att levandegöra, och att skapa en relation mellan det levande och det döda.

Den röst som kommer att bära fram berättelsen är Sara Granérs egen. Likaså scenografin.

– För mig är det ett konstverk jag skapar, där det handlar om att skapa en helhet utifrån många olika små pusselbitar, säger hon.