”Jaha, bajsar och äter löv??? Du tror du kan bete dig hur jävla sjukt som helst bara för att du bor i naturen!”.
Det finns något ambivalent över inställningen till naturen i Sara Granérs serier. Bjärta fabeldjur äcklade inför sin kroppslighet. Brutala scener befolkade av förmänskligade björnar.
Med obehagliga leenden på sina läppar får de oss att skratta åt våra egna tillkortakommanden.
Kan man säga att de gulliga nallarna lurar läsaren att sänka garden inför din roast av mänskligheten?
– Haha, ja, det kanske man kan. Men inte på ett medvetet plan. Jag tyckte först bara om hur de kändes att rita. Men sedan kom jag på att de fungerar som en fabel. De blir som en allmän projektionsyta så att ingen människa behöver känna sig utpekad, säger Sara Granér, som var med att skapa den politiska svenska serieboomen i mitten av 00-talet, ihop med namn som Nanna Johansson och Liv Strömquist.
Vi har ett ekonomiskt system som varken är anpassat för människokroppen eller för ekosystemet.
Till intervjun har hon tagit med sig hunden Koira. En svart labrador som får omgivningen att lysa upp.
– När jag var på valpkurs tänkte jag att man borde kunna få ”hund på recept”. Eller så skulle det kunna vara subventionerat att skaffa hund, om man lovade att varje vecka åka hem till en deprimerad person eller en ensam pensionär, funderar serietecknaren.
Förnekandet pågår
”Det är bara lite AIDS”, ”All I want for Christmas is planekonomi” och ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera”. Få svenska serietecknare kan stoltsera med lika starka punchlines på sina titlar som Sara Granér. I sin nya bok ”Den sjunde vännen” fortsätter hon att nagla fast olika fel med samtiden: hälsohetsen, konsumtionssamhället och hyperindividualismen.
I poetisk ton böljar texten överraskande mellan språkforskning, genetik, tarmar, dinosaurier och det gamla Egypten. Men här finns också flera röda trådar – exempelvis den om kopplingen mellan människans fysik och fossilkapitalet.
– Man kan hitta paralleller där, mellan litet och stort. Vi har ett ekonomiskt system som varken är anpassat för människokroppen eller för ekosystemet. Människor får till exempel inte vila så mycket vi vill. Och vi tar upp för mycket resurser ur jorden så att den inte hinner vila och återhämta sig. Det finns både en symbolisk och praktisk koppling.
Jorden är stressad och människan är stressad?
– Ja, och det pågår ett slags förnekande av de biologiska begränsningar, både vad gäller människors kroppar och planeten, säger Sara Granér.
Chill vs död
Sara Granér var tidig med att ta upp klimatkrisen i sina serier. Som i ”Med vänlig hälsning” (2010) där en panda ser en brasa och säger till en leopard att ”Jaha nu brinner jorden upp också”, och leoparden svarar: ”Asså så jävla typiskt naturen att hålla på och tro att den är något!”.
Jag läste en artikel om den där sorken, och kände en instinktiv förtröstan i att den hade klarat sig genom att göra precis tvärtemot vad som anses bra i vår kultur.
I nya boken handlar en berättelse om den förra massutrotningen, där en meteorit manglade ner 90 procent av alla levande varelser på jorden. En totalt förödelse för dinosaurier, men mindre deppigt för sorkar och andra smådjur som lyckades överleva.
Var den serien ditt sätt att förlika dig med klimatkrisen? ”Tyvärr är det kört, men det blir kanske bra för smådjuren”?
– Kanske inte riktigt så. Men jag läste en artikel om den där sorken, och kände en instinktiv förtröstan i att den hade klarat sig genom att göra precis tvärtemot vad som anses bra i vår kultur. Den var inte produktiv, påhittig eller inriktad på att kämpa hårdare. Istället sov den.
Sorken chillade sig igenom massutrotningen?
– Ja, och jag tyckte att det var något fint och enträget i det, säger Sara Granér.
”Europa – en offerkult”
Genom boken ”Late capitalism and the end of sleep” av Jonathan Crary har Sara Granér den senaste tiden intresserat sig för sömnens låga status i samhället. Som att det heter ”politiskt uppvaknande” och inte ”politisk insomning”. Och att vi i olika typer av systemkriser brukar säga att folk behöver ”vakna upp” när vi lika gärna kunde sagt att fossilkapitalet måste gå och lägga sig.
Kapitalismen har sina religösa riter och böner.
Tillsammans med sin sambo, förläggaren Anders Teglund, gör hon i vinter också föreställningar där publiken får ligga och vila. Hon ritar serier som projiceras på väggarna medan han spelar piano.
– Det skulle vara kul om någon som känner sig trött blev inspirerad av mina serier och började hålla på med vila som motståndshandling. Antingen på ett offentligt eller kollektivt sätt, säger hon.
Du säger att vi borde ha ett ekonomiskt system anpassat efter naturens och våra begränsningar, så att vi kan ”vila, spela biljard eller göra något annat som kroppen tycker om eller behöver”. Vilken bra idé! Hur implementerar vi den?
– Haha, nej det vet jag ju inte. Däremot jag tror jag att ett erkännande av allt det här är en grund för att tänka annorlunda kring problemet. Människan behöver äta och vila, om man erkänner det som ett totalt fundament, då måste man ordna ett annat samhällssystem.
”Kapitalismen har bra fantasi, det får man ändå ge den” har du skrivit. Hur förhåller du dig själv till den tillväxtfixerade samtiden?
– Ett sätt är att tänka på samtiden som en religiös tid. Kapitalismen har sina religösa riter och böner. Om man till exempel tänker: Vad är en offerkult? Då brukar kanske inte svaret bli Europa, utan typ aztekriket för att de hade människooffer. Men det har ju Europa också.
Det globaliserade klassamhället är en slags offerkult med människooffer?
– Ja, precis. Och varje dag offrar vi vår tid. Men man tänker inte på det så. Idag fyller marknaden och kapitalet nästan samma funktion som det gamla testamentets gud. Ändå tänker vi på den här tiden som sekulär och rationell.
”All I want for Christmas is planekonomi” hette din bok som kom 2012. Önskar du dig samma julklapp i år?
