Skådespelaren Nina Zanjani ger klartecken. Ljudteknikern kör igång musiken. Bandet Tonbruket är ännu inte på plats men kommer att framföra Joy Divisions musik live på scen, placerade längst bak i fonden, i ett slags grotta.
Jag ser en repetition av Kärleken kommer att skilja oss åt. Titeln är den svenska översättningen av Joy Divisions största hit, ”Love will tear us apart” – den låt som Nina Zanjani ska sjunga.
Hon börjar lågmält. Sara Stridsbergs svenska översättning av texterna gör det lätt att ta in den sorg som beskrivs här, när en kärleksrelation går sönder – att något som har varit så vackert ändå inte kan överleva. Vartenda ord går fram. Nina Zanjanis sång växer ut, blir kraftfullare, intensivare. Hon får hjälp av de andra i ensemblen. I strålkastarskenet syns det att hennes ögon blir blanka. Till slut ligger hon ner på scen, som knockad. Det är en tolkning som träffar i magtrakten.
”Väjer inte för klichéer”
Efter repetitionen lotsar mig Nina Zanjani från Lejonkulans scen genom Dramatens inre korridorer, till ett mötesrum där skådespelaren Andreas Rothlin Svensson och regissören Sally Palmquist Procopé ansluter. Hon bekräftar att kärlek är ett starkt tema i denna teaterkonsert, känslan av att ingen någonsin kommer kunna älska en, men också alienation.
– Vi har försökt utmana oss själva i att våga vara patetiska och verkligen gå in i det här, förklarar Sally Palmquist Procopé. Vi väjer inte för stora känslor, eller för olika klichéer. Joy Divisions musik innehåller allt det där. Vi vill hylla den lilla, känsliga, patetiska människan i oss alla.
De har inte haft något manus att ta avstamp i, ingen historia från a till ö. Deras enda utgångspunkt är låttexterna. Arbetet har varit associativt och väldigt kollektivt. Alla har varit delaktiga i att visualisera de här texterna på scen.
– Det blir som en lång musikvideo, fortsätter Sally Palmquist Procopé.
– Vår gemensamma ingång är att vi har grävt i våra tonårspersonligheter, berättar Nina Zanjani. De allra första dagarna samtalade vi om vår tonårstid, om vad som var svårt… Alla känslor är så förstorade och starka under puberteten.
Något som hela ensemblen hade gemensamt, när de tänkte tillbaka, var känslan av att inte höra hemma någonstans.
– Ett utanförskap, säger Nina Zanjani, och Andreas Rothlin Svensson hummar jakande.
Han har lyssnat på Joy Division sedan gymnasieåldern.
– Jag blev oerhört naglad. Det är hela den där misfit-grejen. Deras musik kan bli som ett soundtrack för den typen av utanförskap, när man känner sig missanpassad.
Intresset fortfarande stort
Publiken behöver inte ha samma starka relation till bandet som Andreas Rothlin Svensson har för att få ut något av föreställningen, försäkrar han.
– Nej, absolut inte, på sätt och vis är det tvärtom. Många av deras gamla fans kommer säkert klia sig i huvudet och tänka: så här tolkar jag inte alls den här låten.
Detta inflytelserika postpunkband har fortfarande en tveklös kultstatus, trots att de bara hann ge ut två album. Och nya fans tillkommer. Det är talande att alla biljetter till samtliga föreställningar sålde slut redan innan arbetet med uppsättningen hade satt igång på allvar.
Att Ian Curtis tog livet av sig har inte direkt minskat intresset för deras syntmusik.
– Jag vill inte romantisera hans självmord överhuvudtaget, men det höjer på något sätt angelägenhetsgraden i musiken. Låtarna blir så mycket mer sanna, det blir på liv och död, säger Nina Zanjani.
– Även om texterna är tunga och sorgliga har vi utgått mycket från lusten i arbetet. Vi har jobbat med att försöka hitta en lätthet, med förlöjligande, även med komik, fortsätter hon.
”Ger musiken kött”
Föreställningen kommer alltså inte bara innehålla svärta, utan också humor. Inledningsvis får publiken höra Joy Divisions originalmusik, som sedan tas över av Tonbrukets och tonsättaren Stefan Johanssons arrangemang. De har bland annat lagt in fioler i ljudbilden. En fin kontrast till den melankoliska originalmusiken som har något monotont och hårt över sig.
– Jag tycker Tonbruket har lyft upp och förstärkt det vackra i Joy Divisions musik. De har lagt till mer kött och djup, säger Nina Zanjani.
Andreas Rothlin Svensson håller med:
– Samtidigt har de behållit stressen och paniken i musiken, det är inte bortfilat på något sätt.
Båda tar sin uppgift att göra de kända låtarna rättvisa på scen på största allvar, men absolut inte sig själva som förmedlare av dem.
