Den första sökträffen på ”Darby-Dixon, Inglewood” – en ruffig vrå av Los Angeles som även går under namnet ”The Bottoms” – är en artikel från Streetgangs.com. Nästkommande två är från Los Angeles Times, som skriver att ”invånarna hoppades att Home Depot skulle liva upp det fördärvade området, men nystarten rann ut i sanden” samt att området har ”precis rätt ingredienser för en urban mardröm: gatugäng, brottslighet, droger, bostadsförfall, arbetslöshet, oavbrutna flygplansljud och en befolkningstäthet som gör att en lägenhet kan rymma så många som tjugo män.”
Här utspelar sig Rick Famuyiwas Dope, ett slangord som kan betyda drog, idiot eller utmärkt. Som titeln antyder vill Famayiwa ge en mer mångfacetterad bild av orten än de snaskiga tidningsartiklarna, men det är knappast någon idyll som Malcolm Adekanbi och hans två vänner Jib och Diggy växer upp i. De är klasskompisar i en skola där varken lärare eller elever vill vara, och i korridorerna flyr de ständigt undan äldre killar som vill åt deras gympaskor.
Själva är de inte några förortsstereotyper, utan gillar ”typiskt vita grejer” – skateboardåkning, mangaserier, Fresh Prince i Bel Air och läxor. De har också ett punkband som heter Awreeoh och följer Game of Thrones. (I Rummets satiriska test hade de förmodligen hamnat i samma ruta som Qaisar Mahmood.) Malcolm är fullkomligt besatt av 90-talskultur; hans hår är klippt som en helikopterplatta, och hans ansökningsuppsats till Harvard handlar om Ice Cubes låt ”Good Day”. Men i samband med antagningsintervjun dras han in i ett farligt äventyr som involverar ecstacyaffärer med bitcoins och en romans med en gängledares flickvän.
Musiken är producerad av Pharell Williams, och filmen har samma känsla: supercoola, spinkiga musiknördar med spjuveraktig humor i färgglada kläder och tyvärr en del tröttsam sexism. Filmen gjorde succé på årets upplaga av indiefestivalen Sundance i USA, precis som Dear White People året innan, och den förhållandevis vita publikens uppskattning är nog genuin. Många filmnördar är svältfödda på komedier som handlar om något annat än vita trettioplussare som vägrar växa upp (trots att just den humorn är extra träffande för oss).
De båda filmerna har fler likheter än så: Båda är de självmedvetna och coola ansträngningar att bredda bilden av svarta identiteter; de hämtar stilistisk inspiration i Blaxploitation-film, med lekfull klippning, ironiskt överdriven dialog och 70-talsdoftande typsnitt; de har tillsammans lanserat en ny arketyp – den svarta nörden (”blerd”), som växer upp i afroamerikanska förorter men som vill in på vitdominerade Ivy League-universitet, och som inte riktigt passar in i någon av miljöerna; handlingen är löst sammanhållna sketch-potpurrier snarare än en genomtänkta helheter; och båda balanserar på en hårfin gräns mot att bli för predikande.
Men Dear White People var snäppet bättre på allt: den hade färre lösa trådar, fler riktigt roliga skämt, mer intressanta karaktärer och framför allt skarpare satir. Dope vill gärna vara smart, men vet inte riktigt hur. ”Varför jag vill gå på Harvard? Om jag varit vit skulle jag inte behöva svara på den frågan” känns som en ganska slapp kritik av Harvards standardiserade antagningsfrågor som alla måste besvara skriftligt. Andemeningen är förstås rätt – USA:s högre utbildning är oerhört segregerad, inte minst Harvard – men filmen kan inte riktigt artikulera det. Och vissa delar, som när två gängmedlemmar diskuterar Obamas drönarkrigföring, känns malplacerade.
Om vi bortser från spretigheten och den något för höga ambitionsnivån lyckas Dope ändå vispa ihop titelns betydelser till drogig, idiotisk, utmärkt underhållning. En svart rikemansson som gärna hade velat komma från hårda Inglewood är riktigt rolig, och det finns något fräscht med unga svarta 90-talister som älskar ett årtionde de inte växt upp i, något som på ett intressant sätt komplicerar och kanske ifrågasätter begrepp som kulturell, eller kanske klassmässig, appropriering. Vilken rätt har svart blivande överklass till en urban kultur de gör allt för att lämna bakom sig? (All, förmodligen.) Sensmoralen – intellektuella svarta hör inte hemma i förorten – har dock något tvivelaktigt över sig.
Men det är kanske en elak läsning. Många av de unga skådespelarna är hämtade från musik- och modevärlden men gör sig riktigt bra, och supercharmige Shameik Moore lär vi se mer av. Och även om filmen inte ger några svar, så ställer den frågorna på ett underhållande sätt. Det är ändå rätt dope.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
