”Nej tack”, skulle vi andra åtta miljarder säga. Diana Nyads svar: ”Håll mitt PRO-kort. Och lämna hajburen på land.”

Hon var talangen som aldrig riktigt fick till det i poolen. Först i 20-årsåldern hittade hon maratondistanserna och allt föll på plats. Hon simmar från Capri till Neapel (35 kilometer) och slår ett halvsekelgammalt rekord runt Manhattan. Sedan tar det stopp – under de 18 milen från Kuba till Florida tar strömmarna henne för långt ur kurs och läkaren avbryter efter nära två dygn i vattnet.

När ”Nyad” börjar är det en rastlös huvudperson vi möter: Var det här allt? Ska man ge upp bara för att man närmar sig pension? Diana (Bening) och bästisen Bonnie (Foster) ses och spelar pingis, fest-spanar på tjejer och munhuggs om det mesta. Men en dag går Diana, som ägnat de senaste åren åt sportsändningar i radio och tv, tillbaka till bassängen – och får mersmak. ”Jag ska simma från Kuba och du ska vara min tränare”, slår hon fast. Glöden är tillbaka – och vad gör det då att Diana är 60 och Bonnie inte kan något om simning?

Filmens charm finns i det här samspelet, i motsättningarna mellan Fosters softa Bonnie och Benings maniska Diana. Dessvärre är det svårare att skapa magi när motspelaren är under vatten eller bär skyddsmask mot maneter.

Allt ställs på sin spets när Bonnie måste avgöra om hon ska riskera sin bästa väns liv eller krossa hennes dröm. Vädret, orken och de dödliga djurens frånvaro – allt måste stämma, annars är det lönlöst. Som någon på internet konstaterade: Alla lik på Mount Everest var en gång i tiden en högmotiverad person.

Filmiskt är det en klassisk underdog-historia, där utgången dessutom är känd för de flesta. Men det är ändå härligt att se en åldrande kvinna få det där jävlaranammat i sig. Diana Nyads bedrift är något alldeles särskilt. Filmens största behållning är påminnelsen om det.