Den där äktheten som den utstrålar. Skräpet, röran, livets trassliga baksida, det fula som finns mitt ibland oss. Och så kärleken som strålar in genom halvt neddragna persienner.

För åtta år sedan fångade hon den kärleken i dokumentären ”Kärlek och fiskpinnar”, om Lena och Johan som träffades i tidiga tjugoårsåldern, blev blixtkära och fick barn inom ett år. Det blev två döttrar till. Men nu, när ”Kärlek och skilsmässa” börjar, får det vara nog. De ska skiljas. På lite oklara grunder, ingen har vänsterprasslat, skratt­en och ömheten finns fortfarande där emellan dem och som gammal skilsmässoveteran själv undrar jag hur det ska gå, skilja sig ska man inte göra om det inte är absolut nödvändigt, det gör ju så jävla, jävla ont.

Men de har sin skäl, de kryper fram efter hand. 

Det blir en del omtag, men jag är fascinerad av hur Maud Nycander ändå lyckas skapa en sådan spänning i detta vardagsdrama. Med en briljant fingertoppskänsla för hur vardagen kan orkestreras till berättelse får hon mig att fascinerat följa förloppet, trots att inget oväntat egentligen händer. En del uppställda intervjusituationer, mest ett pågående liv, med halva bekännelse, döttrarnas kärleksfulla systerhärva, tillbaka­blickarna till gladare dagar, och till sorgsna. Som när yngsta dottern nästan dog vid förlossningen.

Maud Nycander skjuter in några få frågor, men är annars osynlig, strax utanför bild, med som ett öga, en nästan terapeutisk blick utifrån på det trassel som familjen blivit. 

En liknande ingång till det dokumentära berättade finns i debutanten Engeli Broberg dokumentär ”Gabi mellan åren 8 och 13”. Än mer försynt smyger sig berättelsen om Gabi fram, helt utan berättarröst. En liten tjej med engelsk mamma som med fotbollen ständigt redo under armen framstår som en verklighetens syster till den Lill-Zlatan som också skildras på film på biograferna just nu. 

Gabi är egensinnig bland likasinnade, ramlar runt med sin bästis Henry, rättfram rolig och känslig. Men så går flytten till Dalarna, för att styvpappa Thomas ska jobba där, och så närmar sig pubertet och skolmiljön är lite tydligare ­uppdelad i killarna och tjejerna och Gabi befinner sig någonstans mitt emellan. 

Är det någon skillnad på tjejer och killar egentligen, är frågan som hon bollar med igen och igen. I skolan tycker de det, men hon håller inte med. Men så är hon inte heller alls helt emot att vara tjej, men hon vill också vara så mycket av det som killar är. Ha håret snaggat med en rakad blixt i nacken, till exempel, som fotbollsidolerna. Men slippa skrika fi**a i korridorerna för att verka tuff.

Att följa ett barn så här, i fem års tid, är förstås känsligare än att göra samma sak med två samtyckande vuxna, men Broberg låter Gabi bibehålla sin integritet. Framför allt som det är hennes ord om sitt liv som får ta plats. Utvalda scener och dialoger, framklippta med största känslighet så att hon får fortsätta var så motsägelsefull som hon är.

Filmbolaget låter hälsa att Gabi kallar sig hon nu. Sånt kan förändras fler gånger i livet, men den tvekan i steget som ett ­uppväxande barn kan känna inför att bli en Man eller en Kvinna förtjänar den allra största varsamhet och respekt, och den visar Engeli Broberg i sin film.

Svensk vardagslivsdokumentär lever i Tom Ahlands fotspår i allra högsta välmåga. Mitt i krig och klimatkatastrofer och matandet av dokumentära berättelser från en värld för vidrig för att riktigt gå att greppa finns också diskbergen och smutstvätten och de små men livsavgörande besluten hos människorna som bor bland dem. Att få ta del av några skärvor av deras liv vidgar också världen, men åt ett annat håll.