”Får jag luta mig närmre precis när det blir 2-0 till Finland

Får jag köpa en öl till, som vi gör i Norrlands inland

när vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar

precis såhär”, låten ”Får jag” från albumet Facit.

Den där tvisten på vardag, känslolägen skissade med få penndrag men ändå exakta. Ett lakoniskt drag på det, som man gärna vill tro är norrländskt, vulkanerna under markytan, allt som pågår innanför huden men som man försöker dölja.

Nu när hon debuterar som författare av skönlitterär prosa med novellsamlingen ”Jag ser allt du gör” är det just den sortens finstämda finurligheter jag förväntar mig, korta koncisa berättelser späckade med formuleringar så smarta att man vill klippa ut dem och spara. 

Men Annika Norlin gör mer än så med sina berättelser. Hon vidgar sin förmåga att fånga det mänskliga varat i korta versrader så att de nu även rymmer det som sticker iväg och spretar. Vilket är skönt, det alltför koncentrerat och välformulerade kan i noveller kännas självmedvetet och gränsa till det tröttsamma.

Det handlar om människor i vårt land och vår tid, rätt så vanliga människor i en igenkännbar värld, bara ibland lite skruvad mot sina mer bisarra ytterligheter. Som i den inledande novellen ”Bekräftaren” där en psykolog inser sina begränsningar i kliniska sammanhang. Hon är helt enkelt inte så bra på att rota och bota, men däremot suverän på att se var bristerna finns, vad människorna behöver och längtar efter. Så istället för att ge terapi ger hon bekräftelse. Mot betalning. Lite som en prostituerad känner hon sig när hon säger exakt just det snälla som en klient önskar sig, blir just den som hen längtar efter. Men samtidigt - det hjälper ju.

Slutsatserna är inte hisnande i Annika Norlins noveller. Inga branta kast eller överraskande slutklämmar. Här finns istället samma humoristiska och ömsinta iakttagelseförmåga som i låttexterna. Norlin har en förmåga att se människor och fånga deras längtan och osäkerhet, men också deras oväntade styrka och underbara knasighet. 

Några karaktärer återkommer i flera noveller, som några musiker som driver omkring i Europa och i Norrlands inland med en instabil blandning av iskristallik skörhet och tillbakalutat självklarhet. Skriver låtar, spelar sina instrument, kommer över sin paniska blyghet och hittar något. Ett uttryck som är värt att dela med andra.

Det finns en genomgående optimism i bokens berättelser. En tilltro till att livet fortsätter, att konsten är stor och att människorna i grunden är goda, oavsett vilken skit som händer längs vägen. Även när en tonåring förlorar oskulden på sämsta tänkbara vis i ”The greatest love”, då finns där också en annan sorts snubbe än den som bufflade på, en grannkille som kallas för Sylt och som kan göra det fula fint. 

Till och med när ett barn har dött och barnets mor börjar vandra, för att gå bort från sig själv och det som aldrig slutar göra ont, i den avslutande novellen ”Gå”, låter Annika Norlin det finnas ett slut också på denna vandring.

En ömsinthet också mot läsaren. Jag tycker om det, att hon låter det ljusna en smula mot horisonten i sina fina samling berättelser om människorna och hur de har det.