Så inträffar det som författaren ger rubriken ”Första katastrofen”. Mamman lämnar barnet, barnet dör nästan när det springer ut i havet på egen hand. Hon räddas, men livet tar en ny vändning.
Det är hon som är Nike, trots det är inte romanen ”Nikes bok” bara hennes. Hon är ett sorts nav, den som genom sin existens knyter samman de till synes så rejäla och normala barnfamiljerna på stranden med en skörare, svartare aspekt av livet. Den kommer med främlingarna och speglar sig i det trassel som redan fanns inuti dem.
Rent konkret så möts konstnären Olle, Nikes pappa, och paren Karin och Tommy, och Rosmari och Janne. Pappan och flickan blir kvar i den opraktiska ateljén som de hyr av fiskaren Janne. Fem barn tussas ihop och får en gemensam barndom. Nike börjar kallas Nikky, lättare att säga. Släktskapet med segergudinnan begravs i många år, får ersättas med en svag men beständig livslåga, trots skiten som livet slänger i hennes väg. En ihärdighet, som först mot slutet får ge vika för modet i språnget ut i det stora och okända.
”Nikes bok” är ett familjeepos och en tidsskildring. Den handlar om hur livet tufsar till en och hur människor tar emot smockorna de får, men också om hur Sverige raskt rör sig bort från sina gamla strukturer. Man behöver hänga med för att klara sig in i den framtid som alla visar så brett och glatt på. Fiskeläger behöver bli pittoresk badort. Fiskare bli krögare, mammor bli entreprenörer och rödbrusigt skrockande farbröder skärpa till sig.
Tiden väller in över människorna och de kan inte värja sig. Vare sig mot samhällsomvandlingar eller kärleken, döden, förtvivlan och längtan.
Det finns inget bättre för en som kritiker än att få lov att omvärdera ett författarskap. Som nu när Agnes Lidbeck verkligen drämmer till med sin fjärde roman som pekar ut en ny riktning.
Efter en stilsäker, stram och isande effektiv debut med ”Finna sig” – om en kvinna vars hela liv går ut på att pressa in sig i kvinnorollen och längs vägen utarmar sig som människa – blev det svajigare. Del två och tre i hennes trilogi om familjen blev som blekare upprepningar av en form som förlorade sin verkningskraft när ämnet slutat bränna under uttrycksknappheten.
Men nu, i 744 sidor tjocka ”Nikes bok” har Agnes Lidbeck släppt sargen. Även om ett liknande sorts kyligt betraktande som i hennes tidigare romaner finns i hennes berättarröst även här, så sker någon nytt när perspektiven mångdubblas.
När nu alla de olika roller som människor intar i familjekonstellationer får visa sig i samma bok uppstår både en mycket större komplexitet och en befriande rörighet kring exakt vilka handlingar, vilka kedjor av orsak och verkan, som leder till varje litet livsödes fullkomnande.
Livet har tagit sig emellan Lidbecks stränga penna och den färdiga romanen – hon har låtit det ställa sig där, oformligt och sprittande. Samtidigt som den samvetsgranna precision med vilken Agnes Lidbeck naglar fast människorna och deras beteende är en garanti mot sentimental smetighet – sån som gärna uppstår när folk ska hinna växa upp, svika och svikas, älska och förlora, genom en roman.
”Nikes bok” är inte 700 sidor igenom fulländad romankonst, men den är underbar att få vara med om, som en slukarålderns favoritbok fast för vuxna som vet att hopp kan betyda besvikelse och att det går att leva vidare ändå.
