Nu är filmatiseringen här – och Rolf Lassgård är ett smart val för titelrollen i ”Min pappa Marianne”. När man har spelat snut (inte minst Gunvald Larsson i gamla ”Beck”) och surgubbe (”En man som heter Ove”, 2015) kan steget in i den kvinnliga sidan kännas extremt långt, vilket såklart också är meningen. Samtidigt har Lassgård ett av filmvärldens mysigaste ansikten. Vi förstår att den omtyckte prästen Lasse är världens tryggaste pappa, den som 28-åriga dottern Hanna (Stiernstedt) vänder sig till när hon krisar.

Men nu är det omvända roller. Nog för att Hanna också har det skakigt – i relationen, i karriären – men när hon tvingas fly hem till Alingsås och ett vikariat på lokal-tv blir det tydligt att föräldrarna Lasse och Eva brottas med något större. Skilsmässa? Otrohet? 60-årskris? Nej, till slut berättar pappan om Marianne – sin ”kvinnliga sida”, som han formulerar det.

Mamma Eva (Endre) har känt till sin partners situation ett tag och verkar acceptera den så länge grannarna inte märker något. I familjen finns också den fortfarande hemmaboende sonen David (Wiljergård), som både är retsticka och sanningssägare.

De flesta hbtq-filmer handlar om krisande unga som kommer ut för sina föräldrar. Här är det tvärtom – och även om Hanna är politiskt korrekt har hon svårt att acceptera sin pappas nya personlighet: ”Har hela mitt liv varit en lögn?” Som medelålders queer, med koll på både sjukdomsklassning och tvångssteriliseringar, har jag svårt att fatta att en ung människa är så självcentrerad när hennes förälder efter ett liv i garderoben till slut vågar visa hela sig. Samtidigt lägger våra könsroller så mycket förväntningar på oss både som människor och föräldrar. Klart att det är svårt att släppa helt och bara programmera om sig i all hast.

Hedda Stiernstedt, som de flesta kanske känner igen från ”Vår tid är nu”, är bra som den truliga dottern och Rolf Lassgård är lysande i sitt nedtonade sätt att väcka både kärlek och empati för sin karaktär. Han spelade mamman Edna Turnblad även i musikalen ”Hairspray”, men den karaktären ska vara lite löjlig och överdriven. Här är han bara hudlöst törstande efter acceptans – och jag har svårt att förstå att folk kan se något annat än skönhet i hans förvandling till Marianne.

”Min pappa Marianne” går en balansgång mellan det rörande och det klichéartade. Oftast håller sig manuset på rätt sida, men det slår också över i vissa scener. Det är som om svenska filmer bara måste ha epitetet dramakomedi och vara späckade med en massa lustiga figurer (gamla klasskompisar som undrar varför man inte har barn än, brorsor med lustiga t-tröjor) som lättar upp stämningen när det riskerar att bli på allvar.

Det är synd, för berättelsen är stark och kretsar kring en längtan som förenar oss alla – från truliga tonåringar till könsdysforiska präster i 60-årsåldern: älska mig för den jag är.