Tre år senare är förväntningarna tvärtom högt uppskruvade. Vi var många som drabbades av Elle Marjas flykt undan sin samiska identitet och som har sett fram emot fler filmer från Kernell.

”Charter” handlar om en familj i en vårdnadstvist. Alice (Dahl Torp) har brutit upp från förhållandet med Mattias (Gudnason) och flyttat från lappländska Vuollerim till Stockholm utan sina två barn. Socialtjänsten bereder ärendet och ska lämna sin rekommendation till rätten. Allt lutar åt att Mattias får ensam vårdnad, precis som han har begärt. Att han har bytt barnens telefonnummer och gör det han kan för att hindra kontakten mellan dem och mamman verkar inte spela någon roll. Efter att hon en sen kväll blivit uppringd av en gråtande son tar Alice tåget ”hem” för att förstå vad som händer och kämpa för vårdnaden. Alla hon möter, inklusive socialsekreteraren, låter henne förstå att hon inte är önskad i byn och att hon borde ge upp om barnen och åka tillbaka till Stockholm. Istället lockar hon med barnen på en semesterresa till Teneriffa – varpå alla tre blir efterlysta av polisen.

Väl framme i charterns ”paradis” förstår de att de är efterlysta och situationen blir snabbt hotfull, något som understryks av både vågornas dån och en scen från en marknad med fåglar i bur. Sonen Vincent (Lundkvist) tyr sig till sin mor – men hans gråt i telefonen kanske inte betydde att han for illa hos sin far. Hos den konstant motvilliga dottern Elina (Poggats Sarri) blir både tonårsångest och kroppshat allt mer uppenbart. Alice försöker pressa barnen att berätta hur de har det och fiskar med mutor efter att de ska säga att de hellre vill bo hos henne. Samtidigt undrar hon om hon verkligen kan ge dem trygg­heten de förtjänar.

I botten är det djupt tragiskt, att någon man en gång älskat dyrt nu är ens värsta fiende – och att barnen är både vapen och kanonmat i striden. Såriga uppbrott och kampen om barnen är inget nytt på vita duken. Hela vintern har Noah Baumbachs ”Marriage story” varit på folks läppar, inte minst för att den väckte det kollektiva minnet av ”Kramer mot Kramer” (1979).

I Kernells film är rollerna omvända mot hur det brukar vara i verkliga livet: i de fall där en förälder avviker utomlands med barnen handlar det oftare om män och det är ungefär tio gånger vanligare att mamman får ensam vårdnad än att pappan får det. (Ja, det finns andra familjekonstellationer och vårdnadshavare också.)

Greppet med ombytta roller är smart – det bryter vår vanemässiga syn på uppbrottet och våra fördomar om vem som är en bra förälder. Även om vi inte får veta mycket om vad som har hänt tidigare – varför Alice inte stod ut i familjen eller för den delen vem som talar ”sanning” – blir det tydligt att ingen av föräldrarna är ett helgon, ingen en demon. Karaktärerna är sammansatta och även om Amanda Kernell i intervjuer har sagt att hon ser ”Charter” som ett kärleksbrev till alla skilda föräldrar läser jag filmen mer som de ofullkomligas syndabekännelse och en förlåtelse för de svagheter och övertramp en desperat förälder förr eller senare gör sig skyldig till.

Fotot signerat Sophia Olsson är utmärkt. Många tagningar är som små konstverk i sig, från snö över nedlagda bensinstationer i neonljus till människans litenhet inför ett beckmörkt hav.

Precis som i ”Sameblod” är skådespeleriet anmärkningsvärt bra. Särskilt märks norska Ane Dahl Torp, som är oavbrutet fascinerande i huvudrollen – stark i sin skörhet och samtidigt svag trots sin självpåtagna roll som tigermamma.

”Charter” gör oss tjänsten att inte bjuda på några färdiga lösningar – vilket öppnar för lika många tolkningar som den har tittare – och är ett sevärt och drabbande drama om en familj i kris.