På samma sätt glöms den sorts efterbörd som Rachel Cusk skriver om i sin roman bort.

De smärtsamma, utdragna och smutsiga efterdyningarna av en skilsmässa. Inte det dramatiska och på något sätt vackra uppbrottet med sitt brutala snitt mitt i tvåsamheten och familjegoset. Inte heller någon uppbygglig resa mot självständighet och frihet. Utan tärande, malande, ältande. 

Man vill inte riktigt tänka på det, ingen omkring en orkar riktigt lyssna på ens klagovisor så länge. Precis som att framfödandet av en livlös moderkaka känns som en fullständigt onödig extra smärta, när man redan gjort det stora jobbet, skapat ett barn och tryckt fram det mot all rimlighet.

Men Rachel Cusk ägnar sig åt det. Hon har skrivit om sin skilsmässa förut, i den själv­biografiska serie romaner som inleddes med ”Att bli mamma”. Även i den trilogi som gjort henne till en vida älskad skildrare av människorna och deras egenheter – ”Transit”, ”Kudos” och ”Konturer” – ligger en skilsmässa som en mörk underström genom berättelserna om andra. Författaren Faye reser runt och möter folk och låter deras historier ur sina liv strömma genom sig, samtidigt som hon försöker bygga ett nytt liv efter en smärtsam separation.

Skillnaden är att där får de andra tala. I ”Efterbörd” som skrevs före, redan 2012, är Rachel Cusk mer direkt självbiografisk. Men med samma exakta språk för alla de knöliga och skeva små detaljer som utgör ett liv.

”Efterbörd” är en berättelse om sönderfall, och därmed också en text som vill förstöra själva berättandet, eftersom berättelsen om vi:et är sönder. Det äktenskap som stagat upp och gett form åt ett liv har slitits isär och kvar finns kaos. Barn finns och föräldrar finns men ingen struktur, inga färdiga modeller för hur man lever med och utan varandra.

Hon beskriver det i början av romanen som en regression: 

”Plötsligt rörde vi oss inte längre framåt utan bakåt, tillbaka ned i kaoset, ner genom historien och förhistorien, tillbaka till sakernas begynnelse och sedan ännu längre bakåt till tiden innan allt började”.

Ett backande bakåt från ordning till röra som speglar civilisationens motsatta resa, en färd mot en värld utan lagar, utan kartor.

Man måste ändå leva. Men jaget håller emot allt hon kan. Hon tappar kilo efter kilo i vikt eftersom mat riskerar att väcka en njutning som i sin tur kan göra henne sårbar. Bättre att stänga av allt. 

Fast det går ju inte i längden och bit för bit äter sig ältandet över förlusten ut genom skalet och något sätts i rörelse. En terapeut, en vän och en ny man, kliver in framåt slutet, genom glipan som öppnats där livet kan strömma in igen.  

Rachel Cusk skriver med en krass ärlighet och en sådan trogenhet mot skeendena att det skenbart enkla vecklar ut sig till en sorts saklig poesi. I den här romanen är det mindre hypnotiskt än i den efterföljande trilogin om Faye, men också mer koncentrerat. Hon griper tag för att hon vet att skala sig ner till människans fundament och för att hon inte rätar upp och snyggar till. Hon ryggar inte för det låga och fula och inte för de reaktioner som är långt ifrån okej för en kvinna eller för en modern människa. Hon skriver om sin ryggmärgsreflex inför tanken på att dela på barnen: de är mina! Trots att det är hennes man som stannat hemma från arbetet för att ta hand om dem under småbarnstiden. Hon skriver om moderskapet: ”… moderns medfödda överlägsenhet, den voodoo som får hela maskineriet bakom mäns och kvinnors lika rättigheter att kollapsa”.

Jo. Eller nej. Rachel Cusk debatterar inte, hennes text är ett skrik som modellerats till lika lättflytande som upprivande prosa.