Men samtidigt är det ett så oerhört förväntat och trött val.

Sedan Polarpriset började delas ut 1992 har 23 av 28 priser i populärkategorin gått till män. Över hälften av pristagarna har varit vita och gått till gitarrbaserad pop- eller rockmusik.

Om Polarpriset verkligen vill nå en status som ”musikens Nobelpris” borde de fundera en smula över vilka de väljer att premiera. Borde inte innovatörer som Kraftwerk, Afrika Bambaataa eller Kate Bush ha varit självklara namn långt före Sting och Peter Gabriel?

Borde inte hiphopen – världens största musikgenre sett till försäljning och lyssning – börja närma sig ett enda pris snart, efter fyra decenniers ständig innovation?

Dr Dre, Rakim, Grandmaster Flash, Run-Dmc, Public Enemy eller redan nämnda Bambaataa är några förslag till juryn inför kommande år.

Borde inte soullegenderna hyllas innan de lämnar oss för gott?

Polarpriset missade Prince, David Bowie, Nina Simone, Michael Jackson, James Brown, Etta James och Curtis Mayfield. Gör inte om samma misstag med Aretha Franklin, Gladys Knight, Al Green, Diana Ross, Dionne Warwick, Smokey Robinson och Tina Turner. 

Borde inte countrylegenden Dolly Parton, reggaens mäktigaste innovatör och galenpanna Lee Perry eller postpunkens gudmor Siouxsie Sioux bli påtänkta? Eller Madonna, en av de viktigaste artisterna i moderna musikhistorien?  

Borde inte techno- och housepionjärer som Juan Atkins, Marshall Jefferson, Aphex Twin eller Jeff Mills någon gång börja få den uppskattning de faktiskt förtjänar för att de har gett miljontals människor lycka och frihet på dansgolv världen över i decennier?

Utomlands har de börjat vakna till. Mills fick till exempel medalj av franska regeringen för sina betydande kulturella insatser i fjol. Och drum’n’bass-stjärnan Goldie blev hedrad med medalj av brittiska kungahuset härom året.

Men i Sverige fortsätter vi hylla rocken som om inget hänt sedan Woodstock.

I Polarprisets andra kategori gör juryn dock ännu ett utmärkt val med Afghanistan National Institute of Music (Anim) och dess grundare Ahmad Sarmast. Anim är en organisation som arbetar med utbildning och juridiskt stöd till afghanska musiker, inte minst med att stärka möjligheterna för kvinnliga musiker i landet.

Den inställningen borde populärmusikkategorin också se mer på, och sluta upp med att vara populister.