Det var visserligen några år sedan senaste seriealbumet, men det betyder inte att allkonstnären Joakim Pirinen legat på sofflocket sedan 2008. Han har gett ut sex andra böcker, bland annat två uppmärksammade novellsamlingar. Hans kreativitet har liknats vid ett ymnighetshorn, både prosaböcker och seriealbum fullkomligt exploderar av infall och idéer genomförda i ett otal olika stilar – dock alltid med Pirinens omisskännliga humor.

– Jag är väldigt kreativ och det är inte bara av godo. Jag måste ställa krav på idéerna för att inte översvämmas. Ibland kan det vara rent smärtsamt att behöva välja när man får 20-30 idéer på en dag, säger Joakim Pirinen, när vi träffas i hans teckningsateljé på en stillsam gata i närheten av S:t Eriksplan i Stockholm.

Geometrisk polis

I det senaste albumet har han försökt hålla nere antalet figurer och bara teckna i en stil. En ny figur som möter offentligheten i maj är Kommissarie Kvadrat (Kartago) som ställs inför ett komplicerat mordfall där offret, en oktogon, är så illa tilltygat att en matematiker måste kallas in för att fastställa identiteten.

– Kommissarie Kvadrat var en rolig figur att rita. Han är en kvadrat som kommer till en mordplats där det bara ligger pyttesmå trianglar. ”Det här var det värsta fall jag sett under mina 23 år som polis”, säger han. Och vid sidan står förstås en ung polis och kräks. Jag lyssnar på talböcker hela dagarna, ofta deckare eftersom romaner kräver för mycket uppmärksamhet när jag ritar samtidigt, så det blev naturligt att teckna en deckarhistoria, berättar Pirinen.

Bildidéer får han hela tiden, men ofta har idéerna sitt ursprung i ord- och språklekar. Han har en nästintill tvångsmässig drift att stuva om alla namn han hör och han översätter automatiskt alla gatunamn till danska.

– En kompis menade att jag har tourettes. Det har alltid varit så att språket satt igång processer för mig. Jag tycker om att hitta på egna ord. Det ger en frihet, man undviker att sugas upp i den etablerade språkmassan, säger han.

Nallar frikopplar

På samma sätt ger det en frihet att hitta på egna figurer, som inte är människor.

– Ska jag rita människor så ställs det plötsligt krav på att det ska se ut på ett visst sätt. Men de här varelserna, nallar, kottar och geometriska figurer kan man inte ställa krav på, de finns ju inte.

Pirinen har en fäbless för att rita nallar, han har alltid gjort det, något han tycker är en aning genant, men på samma gång finner goda argument för.

– Det är lite barnsligt, samtidigt kan man inte värja sig mot nallar. Är det en människa blir man lite mer avvaktande, men är det en nalle kopplar man inte på det kritiska sinnet. Det finns något listigt och bra med det, säger han.

Han beklagar att få ritar seriefigurer nuförtiden.

– Det är tråkigt eftersom seriefigurer är det starkaste som finns, möjligen undantaget Beatlesmelodier. Ta Kalle Anka, Stålmannen... och Tintin, han är ju oerhört stark. Vissa seriefigurer börjar leva på ett filosofiskt lite oklart sätt. Vad har de för metafysisk status egentligen? Finns de eller finns de inte?

Bra sätt att vara ensam på

Vi konstaterar att serier aldrig varit så stort som nu, med fem-sex förlag som bara ger ut serier, samtidigt som ordet serietidningsaktigt fortfarande ibland används som ett invektiv, vilket Pirinen tycker är trist, trots att han inte ger mycket för merparten av de nya serierna som han ofta finner tråkiga. Men ännu tristare är att den seriösa kritiken börjar försvinna från dagstidningarna.

– Jag brukar säga att kritikern är lika viktig som konstnären, de är två sidor av samma mynt. Båda förvaltar kriterier, det är litet undflyende, men kriterierna står för något objektivt som i förlängningen ska vara bra för människor, säger han.

Du började teckna tidigt i livet. Vad betydde tecknandet för dig då?

– Tecknandet har alltid varit ett bra sätt att vara ensam på. Jag sitter här hela dagarna och känner mig inte ensam en sekund, förrän jag slutar, då kan jag känna en himmelsskriande ensamhet när barnen inte är hemma. Det kan vara som en kompis sa att jag sitter och kommunicerar hela dagarna, till en läsare som är spöklikt närvarande, säger han – inte utan munterhet, för han skrattar ofta och hjärtligt, inte minst åt sig själv.

I en tidigare intervju har han sagt att det rent allmänt finns för lite självironi idag.

– Det kan ha att göra med medialiseringen av samhället, där alla ska vara stjärnor. Inte bara i 15 minuter, alla måste vara stjärnor. Då kan man inte bara sitta och skoja bort sig själv, då tror ju omgivningen att man är helt rökt. Men det vore skönt om det vore lite mer avspänt och distanserat.

Meningsfull melodifestival

Pirinen skämtar om det mesta. Han är ingen utpräglat politisk seriemakare, men många teckningar har ändå politisk udd. Som när lilla björn i nya albumet frågar mamma björn varför alla liberaler är fascister.

Vad svarar hon då?

– Hon hinner inte svara, det är bara en ruta. Men vad ska hon säga? Det bara är så, de vill ha det så, de förstår inte bättre, ha ha.

Du skriver prosa, drama, tecknar och skriver serier. Vad vill du åstadkomma med ditt konstnärskap?

– Det allra bästa man kan åstadkomma i estetisk bemärkelse är nonsens. När man säger nonsens tänker många på exempelvis Melodifestivalen, men det tycker inte jag är nonsens, det ­verkar ytterst meningsfullt för de inblandade. Jag tänker snarare på nonsensverser och nonsensskämt. Det är det ingen som rår på, inte heller ­politiskt. Det blir nästan som religion, en zenbuddhistisk koan, pong! Wow! Nolläge.