– Ett av de deppigaste minnena är från 90-talets mitt när mina barn var pyttesmå och vi hade hyrt ett hus på Gotland. Det regnade något så helvetiskt, som i en dystopisk science fiction-film och gräsmattan på Gotland – som i vanliga fall brukar se ut som en noshörningshud med lite strån på – var som en wettexduk. Vi vuxna var så uppgivna, försökte hitta på saker med barnen trots konstant spöregn, och spelade Yatzy till förbannelse. Så plötsligt en dag sken solen, allt började torka upp och man fick upp hoppet. Men sedan började det regna igen dagen efter och då åkte vi hem. Det var en riktigt jobbig semester!

Vad är din största sommartrigger?

– Midsommarafton. Förväntningarna är ofta så höga, men det blir sällan bra. Ofta är man bortbjuden på fest och får sova på någons obekväma soffa i vardagsrummet. Själv har man kanske druckit färdigt vid tiotiden och vill bara gå och lägga sig, men alla andra vill fortsätta festa i vardagsrummet fram till gryningen. De gånger jag firat midsommar under segelsemestrar har det varit fruktansvärt mycket mygg. För att summera kan man säga att midsommar verkligen inte är min högtid.

Vilken sommarort vill du aldrig mer besöka?

– Stockholm. Jag tycker det är svårt att vara hemma på sommaren. Juli i Stockholm är som en enda lång röd dag från när man var barn. Allt är stängt, alla är borta, det jäser om avloppen på gatorna, det är bara skarpa skuggor och alldeles tyst. Fy vad obehagligt!

Vilken är den värsta sommarhiten?

– Jag har flera. Dels ”Mambo No. 5” med Lou Bega, den när han sjunger om någon Monica. Varje gång man skulle köra till affären sommaren 1999 så skulle den spelas! En annan riktig sommarplåga var den här ”Hej Monica” med Nic & The Family från 2020.

Du har nämnt två låtar med namnet Monica i nu. Vad det betyder det, tror du? 

– Jag vet inte! Men nu när jag tänker efter hade jag faktiskt som väldigt ung en kort romans med en kvinna som hette Monika. Det var ”Sommaren med Monika”, kan man säga.